Kämpa, kämpa, kämpa.... plö...
I natt låg jag vaken och lyssnade på min makes andetag. Han sov som en liten gris, men jag och Snöret låg sida vid sida och stirrade i taket. Så klart så somnade han till sist i ett rytmiskt hav av Snöretsång, men det överröstade inte grubblet. Och så fick jag plötsligt en uppenbarelse som slog mig hårt i bröstet. Jag är så förbannat trött på att ständigt kämpa! Hela mitt jävla liv har jag kämpat för det ena och det andra. Aldrig slappnat av, alltid jobbat för någonting, stort eller smått. Kämpat för allt ifrån att hitta det perfekta nagellacket till att överleva dagen när allt jag vill göra är att sluta andas. Kämpat för att bibehålla relationer, kämpat med min kropp, kämpat med mitt hem, kämpat med min personlighet, kämpat med ekonomin, skolan, jobbet, framtiden, bröllop, bostad, betyg... Gått upp fullständigt i att finna det finaste duschdraperiet. Kämpat ögonen ur mig för att orka uttrycka mig. För att komma över ett brustet hjärta eller släppa relationer som inte fungerar.
Jag kan inte göra saker och ting lagom. Jag jobbar livet ur mig för det jag för stunden håller på med.
Men jag är så förbannat trött på att kämpa hela jävla tiden. Jag vill slappna av för en gångs skull. Låta saker hända som de händer och falla som de faller.
Så nu ska jag börja kämpa för att sluta kämpa? fan fan fan....