Min pappa!
Som för så många andra små flickor på 4,5 är min pappa min hjälte. Min pappa kan köra bil och sjunga högt, han kan laga mat och ta hem filmer (lagligt så klart). Han kan laga allt som är trasigt och om det inte går att laga kan han köpa nytt. Pappa fixar. För min pappa är det mesta ganska enkelt. Du behöver skjuts? Om han orka, han fixxa. Om inte han orka, han betala taxxi. Är datorn trasig? Han har nog en reservdel i nån garderob som ordar upp det hela. Du behöva kattvakt? Kör hit kattskrället så löser det sig. Det är hans motto: "Det löser sig".
Min pappa är min idol. Min pappa kan man räkna med om man verkligen behöver honom. Det är nog en sådan man de flesta tjejer letar efter hela sina liv: en man som man kan lita på i vått och torrt, men som inte är en toffel för det. Han ställer upp om man måste ha hjälp, men han kommer inte så fort man ropar för det. Han kan lösa de flesta problemen, men han tänker inte sopa trotoaren framför dig. Han finns när det krisar, men han är ingen toffel. Och han pratar aldrig skit om någon! Det är något jag beundrar hos min pappa: oberoende av vad någon har gjort eller hur en person är så pratar min pappa aldrig dåligt om någon. Det enda jag hör honom säga som kan vara negativt är: "Hehe, spånhuvud" när det var någon som verkligen gjort bort sig. Min pappa är bra.
Det sägs ju att flickor som älskar sin pappa söker en man som liknar honom när de växer upp. Thomas är inte lik min pappa alls, förutom just på det område jag just beskrivit: de finns båda där när man behöver dem, men de smörar inte för mig på sin egen bekostnad. Ingen av dem gör någon bara för att jag VILL att de ska göra något, men de hjälper mig när jag behöver dem. Alltid och utan ett ord om återbetalning. Det är mina män, de två männen i mitt liv.
Min pappa är dessutom katt by heart, även om han kanske inte vet det: han är lat och bekväm, egenkär och herre på täppan, precis som jag. Min pappa är helt enkelt bara bäst. Och vi har likadana ögon. 