Vilken känslomässig bergochdalbana!
Det har varit en mycket skum vecka och jag är inte riktigt van. Här har jag gått omkring och mått sådär lagom bra och inte haft några nämvärda bekymmer utan bara varit. Och så kom min snygga fylla förra fredagen då jag hamnade i nån sentimentalångestperiod och ältade gammalt groll som för länge sedan är överstökat. Mitt självförtroende och min självbild hamnade på sniskan och hela jag blev skakat ur plats. Jag kände mig som en an de sämsta människarna i världen och tog på mig skulden för att konflikter jag någonsin hamnat i och alla vänner och relationer som gått förlorade eller slängts bort.
Så hände någonting och en, två, tre, fyra, fem gamla kompisar bara dyker upp från ingenstans och verkligen lyfter upp mig ur vattnet och ställer varsamt ner mig på land igen. Och där står jag nu och kippar efter andan efter att ha hostat vattnet ur lungorna.
Jag ska ha ett sånt där jobbigt snack nästa vecka och försöka reda ut hur jag och min vän M kan vara vänner utan att hamna i luven på varandra. Hur vi ska kommunicera med varandra utan att missförstå varandra. Och framför allt: varför spelar vi så många spel för varandra hela tiden?
Jag ska fundera lite på vad jag vill ha sagt. Och jag ska sluta att vara rädd för att anklaga henne för saker jag själv gör mig skyldig till, för om hon tycker att jag gör samma saker som vad hon gör så måste vi ju prata om det, speciellt då.
Så kanske vi kan komma tillbaka till det vi hade i början, innan allt konstigt hände och förtroenden blev svikna.
Jag ska fundera på mig själv också. Varför jag är så rädd för föränding. Varför jag alltid tror att jag är den som ryker först när mina vänner hittar nått/nån ny i sina liv. Och jag ska fundera på hur jag ska kunna få en mjukare framtoning så att folk inte tror att jag är gjord av sten.
Jag trivs i en ganska hård chargång och jag har faktiskt ingenting emot att bli driven med, och jag driver med andra så der skriker om det. Jag driver med folk jag tycker om, folk jag inte gillar pratar jag oftast inte med alls. Men det verkar som att folk ibland glömmer bort att det måste vara hjärtligt också. Jag blir mer än gärna driven med, men jag tycker inte om när folk är elaka, för det är en jävla skillnad. Folk verkar tro att jag inte kan bli ledsen bara för att jag framstår som hårdhudad. Men det ena behöver väl inte utesluta den andra? Man får inte glömma bort att jag är mycket mer än en knäpp tjej som tycker om att skämta och fula mig, jag har betydligt fler sidor än så som också behöver få sin beskärda del av uppmärksamheten.
Så frågan är hur man visar att jag absolut trivs i en hård miljö, men samtidigt visa att jag lätt går sönder om folk tar i för hårt? För om jag inte visar det så är det ju faktiskt mitt eget fel när det gör ont.
Så hände någonting och en, två, tre, fyra, fem gamla kompisar bara dyker upp från ingenstans och verkligen lyfter upp mig ur vattnet och ställer varsamt ner mig på land igen. Och där står jag nu och kippar efter andan efter att ha hostat vattnet ur lungorna.
Jag ska ha ett sånt där jobbigt snack nästa vecka och försöka reda ut hur jag och min vän M kan vara vänner utan att hamna i luven på varandra. Hur vi ska kommunicera med varandra utan att missförstå varandra. Och framför allt: varför spelar vi så många spel för varandra hela tiden?
Jag ska fundera lite på vad jag vill ha sagt. Och jag ska sluta att vara rädd för att anklaga henne för saker jag själv gör mig skyldig till, för om hon tycker att jag gör samma saker som vad hon gör så måste vi ju prata om det, speciellt då.
Så kanske vi kan komma tillbaka till det vi hade i början, innan allt konstigt hände och förtroenden blev svikna.
Jag ska fundera på mig själv också. Varför jag är så rädd för föränding. Varför jag alltid tror att jag är den som ryker först när mina vänner hittar nått/nån ny i sina liv. Och jag ska fundera på hur jag ska kunna få en mjukare framtoning så att folk inte tror att jag är gjord av sten.
Jag trivs i en ganska hård chargång och jag har faktiskt ingenting emot att bli driven med, och jag driver med andra så der skriker om det. Jag driver med folk jag tycker om, folk jag inte gillar pratar jag oftast inte med alls. Men det verkar som att folk ibland glömmer bort att det måste vara hjärtligt också. Jag blir mer än gärna driven med, men jag tycker inte om när folk är elaka, för det är en jävla skillnad. Folk verkar tro att jag inte kan bli ledsen bara för att jag framstår som hårdhudad. Men det ena behöver väl inte utesluta den andra? Man får inte glömma bort att jag är mycket mer än en knäpp tjej som tycker om att skämta och fula mig, jag har betydligt fler sidor än så som också behöver få sin beskärda del av uppmärksamheten.
Så frågan är hur man visar att jag absolut trivs i en hård miljö, men samtidigt visa att jag lätt går sönder om folk tar i för hårt? För om jag inte visar det så är det ju faktiskt mitt eget fel när det gör ont.
Kommentarer
Trackback