lillfridan

Strömsholms djursjukhus 26/5 kl 12.10: Frida, Maria och Snöret. Det  var en hektisk dag och trots att det bara var 20 minuter kvar till vår bokade tid tog dem 50 innan vi fick träffa en veterinär. Snöret var den modigaste lilla katten i hela världen och hälsade snällt innan han började utforska rummet. När veterinären tog prover i gumpen på honom protesterade han knappt, och inte heller när en sköterska rakade hans sööööta lilla mage. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig angående ultraljudet, om han skulle bli sövd, få lugnande eller hur det var tänkt. Men när han väl hade fått magen rakad så fick han helt sonika lägga sig på rygg, utsträckt på en brits. En sköterska höll honom i bakbenen och jag fick hålla i hans framtassar och prata lite lugnande med honom. Han sa inte ett ljud när de geggade in hela magen med gelé eller när de började trycka ultraljudspinalen i magen på honom. Han var den duktigaste och modigaste lilla kissen man kunde hitta på hela jordklotet och jag var den stoltaste mamman! Han började till och med spinna där ett tag, och såg nästan ut som han tänkte somna. Men det är klart, han älskar ju alla sorters uppmärskamhet och nu var ju allt fokus på honom. Han måste ha varit i himmelriket. Nu låter det som att detta gick ganska snabbt, men så är inte fallet. allt som allt var vi nog där i närmare 3,5 h. Domen blev att han har en inflammation i tarmen och att han ska äta specielfoder samt antibiotika i minst 3 veckor. Det kan jag leva med. Jag är inte säker på att inflammationen kan förklara hans hetsätande, men nu kanske han i alla fall kan ta upp maten bättre så att han inte är ständigt hungrig.

När vi kom hem spenderade han kvällen till att putsa magen. Det är den sötsate megen jag någonsin sett i hela mitt liv. Och det säger jag inte bara för att jag är hans mamma ;)