Tid...
http://www.youtube.com/watch?v=YLeMzXzdPjY&NR=1
Nästan fyra timmar på Varda. Utan vin bör tilläggas.
Resultat:
Det är hög tid för mig att inte bara försonas med M, men att även försonas med mig själv och alla mina gamla demoner.
Jag hade kunnat göra saker och ting annorlunda och jag kan ångra att jag inte har haft mer förståelse för andra och för att jag inte tagit mig tiden att se dem och deras åsikter och beslut ur deras egna perspektiv. Jag har varit för tryngsynt och enbart förstått allt utifrån mig själv. Jag har glömt att uppmuntra andra och jag har glömt att även jag har påverkan utåt. Folk lyssnar faktiskt på vad jag säger och även mina ord kan skada.
Jag har det lätt ihop med en viss sorts människor. Men så kommer det en del som jag bara låser mig ihop med. Jag antar att det är folk som för mycket påminner mig om gångna tider, som doftar av bekanta blommor. Människor som är svåra, människor som förväntar sig att jag är på ett specielt sätt och kanske inte tar sig tiden att kolla lite noggrannare. Människor som försöker frastå som mer självsäkra än de verkligen är. Som kanske behöver andras bekräftelse för att känna sig... normala?
Jag har svårt för att rättframt bekräfta andra människor. Speciellt när jag känner att det är det de förväntar sig så låser jag mig och agerar istället som om jag vore ointresserad. Jag är inte ointresserad, jag har bara otroligt svårt för att tvingas in i saker som jag inte är bekväm i. Jag hälsar inte på mina vänner genom att tjuta, skratta och kramas. Jag klappar inte i händerna och jublar när de gör något bra eller när något kul händer, utan jag gör det mer subtilt. Jag köper folks favoritgodis. Jag skickar en blomma, jag skriver ett kort. Jag hälsar på dem fastän jag egentligen varken har tid eller råd. Jag tänker på dem. Jag grubblar över deras problem under många vakna nätter. Jag ger dem husrum när hellst de behöver det. Jag bakar bröd när de är panka. Jag skirver poesi när de är ledsna. Jag försöker ge dem råd och hjälp. Manske för mycket ibland. Men jag ljublar inte och jag ger dem inte min odelade uppmärksamhet. I alla fall inte så att de märker det.
Jag har ihop med vissa svårt att tro att de tar mig på allvar eller att jag ens blir lyssnad på. Jag kan inte gå in i konflikter av rädsla att få höra att det jag känner och det som plågar mig inte finns eller bara är mitt eget fel. Jag har blivit bryskt behandlad av många människor jag trott varit mina vänner, och jag har fått ta mycket som jag inte förtjänat. Jag inser att det faktiskt varit så nu när jag ser tillbaka, och det har format mig på både bra och dåliga vis. Jag vill så gärna släppa in dessa människor och jag tror att jag gör det, men egentligen håller jag dem på armlängs avstånd eftersom jag är övertygad om att de drar så fort de hittar något mer intressant. Det handlar nog inte om att jag inte litar på folk, för det gör jag. Det är nog snarare så att jag inte litar på att jag är tillräckligt bra eller intressant och att det därför mer eller mindre är en självklarthet att de enbart är tillfälliga vänskapsband som knyter folk till mig.
Det är svårt att vara bekymmerfri i situationer som så mycket påminner om gångna tider. Det är svårt att omfamna förändringar när det är förändringarna som så många gånger tidigare tagit ifrån mig saker som varit värdefulla för mig. Det är svårt att plocka av mig bandagen och slänga mig ut över glöden när det är elden som svett mig så illa flera gånger tidigare. Men jag kommer att missa så mycket om jag låter mig skrämmas av människor som påminner om gamla dofter. För anledningen till att jag älskat så många som doftar av den söta aromen är ju för att de ger mig någonting, någonting som faktiskt har varit viktigt.
Det är komplicerat men ger så mycket tillbaka.
Jag ska ge det tid och se hur det kan utveckla mig. Om det här fungerar så kommer nog många demoner bli tvungna att släppa taget. Det är min revanch.
Nästan fyra timmar på Varda. Utan vin bör tilläggas.
Resultat:
Det är hög tid för mig att inte bara försonas med M, men att även försonas med mig själv och alla mina gamla demoner.
Jag hade kunnat göra saker och ting annorlunda och jag kan ångra att jag inte har haft mer förståelse för andra och för att jag inte tagit mig tiden att se dem och deras åsikter och beslut ur deras egna perspektiv. Jag har varit för tryngsynt och enbart förstått allt utifrån mig själv. Jag har glömt att uppmuntra andra och jag har glömt att även jag har påverkan utåt. Folk lyssnar faktiskt på vad jag säger och även mina ord kan skada.
Jag har det lätt ihop med en viss sorts människor. Men så kommer det en del som jag bara låser mig ihop med. Jag antar att det är folk som för mycket påminner mig om gångna tider, som doftar av bekanta blommor. Människor som är svåra, människor som förväntar sig att jag är på ett specielt sätt och kanske inte tar sig tiden att kolla lite noggrannare. Människor som försöker frastå som mer självsäkra än de verkligen är. Som kanske behöver andras bekräftelse för att känna sig... normala?
Jag har svårt för att rättframt bekräfta andra människor. Speciellt när jag känner att det är det de förväntar sig så låser jag mig och agerar istället som om jag vore ointresserad. Jag är inte ointresserad, jag har bara otroligt svårt för att tvingas in i saker som jag inte är bekväm i. Jag hälsar inte på mina vänner genom att tjuta, skratta och kramas. Jag klappar inte i händerna och jublar när de gör något bra eller när något kul händer, utan jag gör det mer subtilt. Jag köper folks favoritgodis. Jag skickar en blomma, jag skriver ett kort. Jag hälsar på dem fastän jag egentligen varken har tid eller råd. Jag tänker på dem. Jag grubblar över deras problem under många vakna nätter. Jag ger dem husrum när hellst de behöver det. Jag bakar bröd när de är panka. Jag skirver poesi när de är ledsna. Jag försöker ge dem råd och hjälp. Manske för mycket ibland. Men jag ljublar inte och jag ger dem inte min odelade uppmärksamhet. I alla fall inte så att de märker det.
Jag har ihop med vissa svårt att tro att de tar mig på allvar eller att jag ens blir lyssnad på. Jag kan inte gå in i konflikter av rädsla att få höra att det jag känner och det som plågar mig inte finns eller bara är mitt eget fel. Jag har blivit bryskt behandlad av många människor jag trott varit mina vänner, och jag har fått ta mycket som jag inte förtjänat. Jag inser att det faktiskt varit så nu när jag ser tillbaka, och det har format mig på både bra och dåliga vis. Jag vill så gärna släppa in dessa människor och jag tror att jag gör det, men egentligen håller jag dem på armlängs avstånd eftersom jag är övertygad om att de drar så fort de hittar något mer intressant. Det handlar nog inte om att jag inte litar på folk, för det gör jag. Det är nog snarare så att jag inte litar på att jag är tillräckligt bra eller intressant och att det därför mer eller mindre är en självklarthet att de enbart är tillfälliga vänskapsband som knyter folk till mig.
Det är svårt att vara bekymmerfri i situationer som så mycket påminner om gångna tider. Det är svårt att omfamna förändringar när det är förändringarna som så många gånger tidigare tagit ifrån mig saker som varit värdefulla för mig. Det är svårt att plocka av mig bandagen och slänga mig ut över glöden när det är elden som svett mig så illa flera gånger tidigare. Men jag kommer att missa så mycket om jag låter mig skrämmas av människor som påminner om gamla dofter. För anledningen till att jag älskat så många som doftar av den söta aromen är ju för att de ger mig någonting, någonting som faktiskt har varit viktigt.
Det är komplicerat men ger så mycket tillbaka.
Jag ska ge det tid och se hur det kan utveckla mig. Om det här fungerar så kommer nog många demoner bli tvungna att släppa taget. Det är min revanch.
Kommentarer
Trackback