lillfridan

Det finns människor som har en förmåga att ständigt och jämt skapa fantasivärldar av saker som händer i deras liv, få allra minsta sak att växa och bli till hela världar av idéer och önskningar. Luftslott byggda på grus, idévärldar baserade på fantasier. Och egentligen är det inget fel med det, förutom att magplasken blir från högre höjd om man väl skulle falla. Det är fler bitar som landar omkring en när drömmen går i kras, fler skärvor att skära sig på. Men det är ju ett problem som man måste vara beredd att  betala om man gång på gång omsorgsfullt bygger sina luftslott och där håller sina baler för alla som är intresserade av att delta. Det som däremot inte är acceptabelt är när man gång på gång drar in andra människor i sina drömslottsbygganden, förväntar sig bygghjälp, stöd och arbetskraft för att sedan bara rasera allting när det är färdigt och sen fara vidare och börja bygga på nästa slott och efter sig lämna sina abetare långa i ansiktet utan förklaring, låta dem stå med öppen mun och stirra på skärvorna av det de så engagerat var med att bygga. I vissa fall dessutom tyst förvänta sig att få hjälp att rasera bygget och aldrig en enda gång fundera på hur någon annan i situationen känner. Bara anta att alla andra ska glömma och gå vidare, för det var ju ändå inte deras luftslott. Men jag är ganska trött på att jämt tas förgiven och användas som en pjäs i andras dramatistering av den perfekta tillvaron, en tillvaro som när som hellst kan raseras och överges för en annan. Den som vill bygga upp drömvärldar är välkommen att göra det, men jag vill hellre leva i en värld som är förankrad på jorden, en värld som jag vet fortfarande finns när jag vaknar upp nästa morgon. För jag tror på luftslott, jag toror på att drömmar kan bli sanna och att mirakel sker. Jag  vill inte bli indragen i dåliga kopior som ständigt byts ut mot nya. Jag vill ha riktiga luftslott.