lillfridan

Jag var ut en sväng till Skultuna idag med jobbet. Det var inget speciellt egentligen, de ville bara se skultuna messingsbruk och sådär, saker jag sett en miljon gånger förr. Men eftersom jag växte upp där så frågades det ju en del och jag kom att tänka på en hel del saker som jag inte funderat på på ett bra tag. Personer osm jag kanske tänkt på men inte riktigt, riktigt kommit ihåg på så himla länge. Jag har inte kunnat minnas hur det var. En gång i tiden.
Hur mycket tid jag spenderat på plaster som jag idag knappt skulle hitta till ens om jag försökte och hur jag tog mig från den där platsen som jag kallade "hemma" i 16 års tid. Och hur lite som jag idag har kvar av allt jag en gång hade där, av folk jag en gång hade där. Allt som var så förbannat viktigt, visade sig inte betyda någonting. Han som jag var kär i år ut och år in i skolan. Det som var så livsviktigt att ingen fick veta någonting, hur jag lovade mig själv att en dag, en dag, en dag skulle jag få modet, skulle jag få chansen, skulle jag få tillfället att bara få... ja, jag vet inte vad det var jag ville göra egentligen. För sex var aldrig det svåra då. Och kärldek skulle jag aldrig få från honom. Jag tror fantasin var att bara få... vara ärlig och få honom att se att det så många sa bakom hans rygg, att han och jag var själsfränder... Jag ville att han skulle inse att det var sant. Idag vill jag knappt hälsa på honom längre. Han visade sig bli någonting annat än vad han var en gång i tiden. Och vänner jag hade, vänner som försvunnit för länge sedan som jag skulle kunna få tillbaka om jag  bara går med på rätt internetforum. Men jag vill inte. För när allt kom omkring så var de aldrig det jag trodde att de var.
Och så inser jag till sist att jag hela mitt liv har haft så förbaskat ont och att jag letat och letat och letat efter någonting som kan ta bort det som skapat all smärta. Jag sprang omkring i den gudsförgätna byn och letade och letade och försökte med alla medel och all ajag kunde finna att lindra det som skrek inom mig.
och inte förrän jag hittade Thomas hittade jag hem. Många kan argumentara för att man inte letat länge om man gifter sig med sitt livs kärlek tid 21. Men jag vet att jag har letat efter honom i minst 21 år. Och om jag inte har helt fel så tror jag att jag har letat efter honom betydligt längre än så. Letat efter  någon som 'r ärlig nog att säga till när jag är orättvis, men som älskar mig tillräckligt för att inte skrämmas av mitt sätt. Någon med självförtroende som räcker till att boxas av mina handskar och någon som är stark nog att plcoka upp mig nång på gång när jag faller. En person som faktiskt törs bli älskad så som jag älskar och som älskar mig tillbaka på samma premisser. Som älskar. Jag tror aldrig jag mött någon sådan förut. Som verkligen älskar mig och som inte sviker så fort någonting mer berusande flyter förbi.