lillfridan

Det har gått fyra år sen vi skrev på pappren och blev man och hustru. Ett av de absolut bästa besluten i mitt liv och jag har inte ångrat det för en enda sekund.
Jag vet inte vem, var, hur eller om jag skulle vara om det inte vore för Thomas. Jag vet inte hur livet skulle ha behandlat mig eller om jag skulle ha funnit något sätt att bli hel på om inte han fanns i mitt liv. När vi träffades hade jag precis påbörjat en lång läkeprocess och jag hade mycket i mitt liv som skavde och sög musten ur mig. Många människor som infekterade mig utan att jag förstod det. Numera har jag riktiga vänner. Jag tränar, äter bra, har ett fint hem, fyra underbara kissekatter, ett jobb jag gillar, jag sover om nätterna och vi reser, upplever, lever. Utan honom... dör jag.

Jag vet att det inte alltid är enkelt. Jag vet att livet har en tendens att spela en fula spratt, ungefär som när Thomas kropp bestämde sig för att strejka precis när vi skullr starta upp ett nytt liv i Ystad. Vi har redan fått strida mot ödet och världen, men aldrig mot varandra. För när allting faller runt oss så påminner vi varandra: det är inte så viktigt. Så länge vi fortfarande håller varandras händer så är det inte så viktigt.

Så Thomas, nästa gång det stormar eller det börjar bli för tufft för oss att hålla oss upprätta i stormen: håll bara i dig lite gårdare, för jag ska ingenstans. Aldrig någonsin.