Urk.

Sitter och tittar ett program om barn som bantar, och blir ganska så rädd. Samtidigt som jag känner igen mig. Jag kommer ihåg när jag jag i lågstadiet och vi fick lära oss om anorexia och andra ätstörningar och det enda jag kunde tänka var att jag var avundsjuk på tjejen i filmen som blev så smal. Tror jag missade poängen där lite?
Nu tycker jag att det är hysteriskt att 9-10 åringar bantar och tränar för att gå ner i vikt, men samtidigt är det lika skrämmande att det finns så många barn som är feta redan som så små. Jag vet inte hur det har kunnat bli så knäppt allting. Å andra sidan är det nästan 20 år sedan jag gick i lågstadiet och jag vet ju hur det var på den tiden, redan då var de smala populära och de tjocka retade. Kanske det inte är ett nytt fenomen? Kanske vi bara ororar oss mer nu än vad vi gjorde då? Kanske kan de som har det svårt få hjälp, så som man aldrig fick för 20 år sedan?


När jag ser bilden ovan så kommer jag att tänka på en annan sak: vad är det vi idag ser som tjockt eller smalt? Tjejen i spegelbilden tycker ju inte jag är en tjock tjej, jag tycker hon ser fullt normal ut. Men hon skall representerade det tjock spegelbilden som anorektikern ser när hon ser på sig själv...?
Jag och Johanna tog en sväng på stan härom dagen och hamnade på "tjockis-avdelningen" och Johanna kommenterade att skyltdockorna var "tjocka", och att det var skönt att se. Men när vi tittade efter och tänke till insåg vi att de "tjocka" skyltdockorna var väldigt smala och antagligen skulle ses som vältränade om de var riktiga människor. Inte konstigt om man blir knäpp i huvudet?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback