lillfridan

Igår grät jag mig till söms. Jag kan inte ens minnas när det hände mig sist. Jag kände mig bara så jävla... ouppskattad. Den senaste veckan har kantats av skit. Bara så jävla mycket skit hela tiden och jag orkar inte hur mycket som hellst. Och dessutom blir jag så jävla förvirrad. Om folk nu tror att jag är nån form av mänsklig ångvält som bara tuffar på och bara säger allt som dyker upp i huvet utan att tänka mig för, går omkring och är ständigt arg på världen, skiter i andras känslor och inte ens vet hur man stavar till "finkänslighet", borde inte folk vara lite mer försiktiga med vad de gör mot mig? Borde inte folk vara rädda för mig? Istället så bara smiskas jag omkring som en liten vante och inte en jävel tycks reflektera över hur jag känner eller hur jag mår. Jag kämpar just nu som ett litet djur för att få allt att gå ihop, hinna med allt, ha råd med allt, och dessutom: att göra alla så nöjda som det bara går. Och tillbaka får jag spydigheter, totalt ointresse, rena förolämpningar och mentala örfilar. "Ingen jävel kommer tacka dig" ekade i mitt huvud när jag låg och snyftade igår kväll och försökte somna, med huvudet på Thomas bröst. Inte en jävel tackar mig, inte en jävel.
Bitterfitta.