lillfridan

Ibland känner jag mig som den ensammaste människan i hela världen. Och ja, det handlar om det som det alltid handlar om: mitt kraschade liv. Jag är fast där eftersom jag inte kan bearbeta det, inte kunnat göra igenom processen ännu. Jag antar att det är så som de säger att man bara fattar lite i taget för annars blir man knäpp eller tar livet av sig. Det här har väl varit så traumatiskt att jag fått ta det i väldigt små doser för när jag tänker att det gått snart 1,5 år så låter det nästan humoristiskt. 1,5 år… 1,5 h… Samma skillnad. Men den ensamhet jag upplever är så jävla komplex. Det liv jag levt sen jag var 20 år, fanns det någonsin? Var jag bara ett infall i en sjuk människas mani? Var det bara ämnen i hans hjärna som fick honom att falla för mig, vilka ha mig, nästan kräva att få mig? Var det kemisk obalans som fick honom att sätta ringen på mitt finger och lova mig evig kärlek? Vaknade han upp en dag och insåg att han gjort ett misstag och klarade inte av att säga det till mig? Tänkte att ”nu får jag väl lov att leva med det här för annars krossar jag henne”? Lyssnade han när jag pratade, var han intresserad? Eller låtsades han bara? Satt han i tystnad och tänkte att mitt tjat var totalt ointressant? Tyckte han ens om mig? Var han någonsin lycklig eller stod han bara ut för att han kände sig tvungen? Betydde jag någonsin någonting eller var han lika fokuserad på sig själv som han när nu, fast utan att visa det? Maldes han sönder av depressioner som han aldrig kunde visa utåt? Satt han och ville dö samtidigt som han sa till mig att han aldrig varit så lycklig och aldrig skulle lämna mig? Jag var lycklig. Jag älskade, älskade, avgudade honom. Oss. Det som var vi och vårt. Jag kände så starkt och jag trivdes i det liv vi byggde. Vi var nästan framme, jag kunde känna doften av det liv jag ville leva fram tills dagen jag dog. Var jag ensam hela tiden? Var det i själva verket bara jag som drömde, älskade? Jag känner mig så jävla ensam med mina minnen. Jag känner mig så jävla ensam idag för trots att han lever är det som att min man, mitt allt, han som var mitt liv, min Oma, är död. Han finns inte. Han kanske aldrig fanns. Jag känner mig så ensam för alla andra har accepterat det och gått vidare. Glömt. Gått med på. Jag kan inte glömma eller acceptera. Min verklighet står på paus, som om mitt ”riktiga” liv står kvar någonstans och väntar på att jag ska komma tillbaka. Som att vilken dag som helst kommer allt vara som vanligt igen. Under tiden håller jag andan och försöker hålla mig flytande, trampar vatten. Jag är så trött. Jag är så innerligt, fullständigt, totalt trött. Det känns som att jag kämpar till och med när jag mår bra. Kämpar för att hålla uppe en fasad, kämpar för att verka normal. Kämpar för att komma på vem jag är, vad jag tycker, hur jag känner. Kämpar varje dag, hela tiden. Sover jag för mycket? Sover jag för lite? Äter jag för mycket? Äter jag för lite? Hör jag av mig till mina vänner för sällan? Gråter jag för ofta eller kanske för sällan? Har jag gjort det jag borde göra idag? Varför bryr jag mig inte om mitt utseende? Oroar jag mig för mycket? Vad tycker folk om mig? Pratar jag för lite? Pratar jag för mycket? Ska jag gå ut ur lägenheten idag? Gör jag av med för mycket pengar? Borde jag göra av med mer pengar? Gör jag det jag borde i skolan? Varför är jag inte mer kreativ? Var det bättre förr? Vad hade hänt om jag aldrig träffat honom? Borde jag ha satsat mer på karriären? Hur kunde jag låta mig själv gå upp så mycket i vikt? Borde jag flytta? Vad ska jag göra med mitt liv? Detta ständiga malande, malande, malande i min hjärna som aldrig tystnar. Jag är så trött, så trött på att aldrig få vila. Aldrig få lugn. Långsamt får jag tillbaka mig själv, saker som jag tycker om och uppskattar. Ett hem jag trivs i. Mina katter. Träning. Ha vänner omkring mig. Lite kärlek. God mat, vin. Skriva på det sätt jag vill och tycker om. Men allting är en ständig kamp. En kamp för att påminna mig om att det här ju är det jag vill och tycker om. Påminna mig om att mitt liv inte är något jag MÅSTE göra utan något jag kan göra och att jag kan göra det på vilket sätt jag vill. Men på något sätt så smakar ingenting riktigt lika bra längre. Det är som att jag har tappat någonting inom mig själv som gör att jag inte kan uppskatta saker och ting som jag gjorde förut. Jag är trasig.