lillfridan

Jag fick i läxa att säga ifrån. Att vara jobbig, ivägen, krävande och ha självrespekt. Att tala om att "jag finns, jag existerar, jag kräver saker och jag vill ta plats!". Att våga kräva respekt och våga begära att få ta plats. Inte på ett elakt och respektlöst sätt, utan på ett ärligt och envetet sätt. Utan att anklaga och utan att ursäkta. Utan att backa undan, men utan att lägga över mina åsikter, bara uttrycka mina känslor.
Jag hade en plan för hur detta skulle gå till, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Istället kom en himla massa andra saker ivägen. Jag började inse att det inte bara är i relationer till andra jag är rädd att ta plats. Det är i princip hela tiden. När jag ska gå igenom en grind jag aldrig gått igenom, åka buss i en ny stad, gå in genom dörren till en restaurang, köra en bil jag aldrig kört, fråga var hallonkakorna är, gå på en gruppträning, gå in på ett museum, och för att inte erkänna att jag tcyker att det är så förbannat skitläskigt så låtsas jag som att jag tycker att det är töntingt och att jag är på tok för ball för att göra n ått så larvigt... Jag fick tillfälle att utmana mig själv när jag åkte iväg till Riga förra helgen, och detta gjorde mig mycket medveten om ett) hur jävla rädd jag är hela tiden, två) hur mycket jag har gömt mig bakom Thomas och låtit honom göra allting jag tyckt varit jobbigt och tre) jag dör inte av att behöva göra dessa saker ensam. I morse fick jag dock tillfälle att göra min läxa även angående det jag inledningsvis var menad att göra: säga ifrån utan att anklaga eller backa undan. Och trots att tredje världskriget var på antåg gick det till slut bra. Ta mig fan.

Idag vände vi blad. Jag är i föränndring och jag är mitt uppe i att utmana mina rädslor och gå emot allt det jag tycker är skrämmande. Jag gick på den där bussen, jag gick in i den där restaurangen, jag åkte på den där resan, jag kör den där bilturen och jag skickade det där sms:et. Och jag försöker att följa med utan att försöka styra och kontrollera. Försöker ha tilliten att det löser sig ändå. Fösöker förstå att ingenting blir bättre av att stänga in sig i ett vadderat rum och bara ruttna ihjäl.
Till nästa gång ska jag fortsätta göra det som är läskigt. Så fort jag känner rädsla skall jag kasta mig in i det. Och jag ska gå på en gruppträning. Fyyy faaaan.