lillfridan

Sorg.
Ett så litet ord som kan innebära så mycket.
Sorg över det som varit, sorg över det som är, sorg över det som komma skall… Sorg över det som aldrig kommer bli. En klump i bröstet, ett hjärta som slår helt utan engagemang.
Sorg kan brännas, värka, tjata. Sorg kan skrika, sparka, slå omkring sig. Sorg kan viska, ila, påminna. Sorg kan dyka upp när man minst anar det och slå dig till backen, ja sorg kan göra så att benen viker sig under dig, sparka undan benen på dig och göra att du knappt orkar andas. Sorg kan få dig att skrika av smärta och frustration. Sorg kan få dig att tappa fortfästet och önska att du inte behövde finnas längre.

Det fanns en kärlek, en kärlek av den sorten som man nästan kan ta på, en kärlek som man kan se, känna, dofta. En kärlek som smittade av sig, som fick folk att önska att även de fick uppleva den. Som fick folk att hoppas att den någon gång skulle besöka dem. En kärlek av den sorten som inte vek sig, som inte gav sig iväg någon annanstans. En kärlek som var, som verkligen VAR. Den kärleken var sj’lvklar, kunde aldrig självdö, den kärleken kunde bara släckas av något extraordinärt, kunde aldrig ge sig av utan en total katastrof.
Och katastrofen kom.

Det är denna kärlek jag sörjer. Varje dag sörjer jag den och även om jag skrattar och ler så finns sorgen där, som ett sår genom själen. Ibland viskar den bara från bakgrunden. Ibland skär den genom mig som glasbitar, maler, maler, maler. Sorgen av att ha haft den och veta att den aldrig kommer att komma tillbaka, för blixten slår inte ner på samma plats två gånger.

Jag sörjer de blå ögonen som mötte mig, det vita leendet som sa ”hädanefter kommer ingenting vara sig likt”. Jag sörjer stöten som gick genom min hand första gången jag lade den på hans arm. Jag sörjer hur allting var möjligt bara det var vi två mot världen. Jag sörjer de varma händerna, jag sörjer sättet han höll mig mot sitt bröst som för att skydda mig från allt hårt, kallt och elakt. Jag sörjer hur ögonen blev tröttare och tröttare, hur händerna blev svagare och svagare, jag sörjer hur han blev en del av det hårda, kalla, elaka och hur han blev en del av den värld som jag måste kämpa emot och lära mig att överleva trots.

Jag sörjer de 7 åren som jag aldrig får tillbaka. Jag sörjer det år jag tvingats leva utan honom. Jag sörjer den jul jag har framför mig där han inte är en del. Över att snön kommer falla och jag inte kan kasta en snöboll på honom. Att jag inte kan tjata på honom att knäppa jackan. Nyåret jag inte kommer fira på djäkneberget med billig skumpa och fina vänner, varje morgon som jag vaknar ensam, varje glas vin jag får dricka själv. Jag sörjer de oanvända rosa och blå pappersmuggarna jag beställde hem när vi köpte bilen, som vi skulle ha kaffe i på våra road-trips: jag en blå och han en rosa. Jag sörjer att inte ha någon att fråga hur jag ser ut när jag väljer kläder för att gå ut. Jag sörjer att inte få höra: ”Du är vackrast i världen Frida.” Att löven kommer knoppa igen i vår, att fåglarna kommer börja kvittra och vitsipporna kommer att slå ut, att Fjant kommer fylla 9 år, och Thomas inte är där. Jag sörjer att han inte panerar fisken medan jag hackar grönsakerna. Att jag kommer fylla 45 och han 55, och att vi då inte kommer ha en 100-års fest.
Jag sörjer att hans ansikte kommer att bli äldre, rynkigare, att han kommer att få sitt första grå hårstrå när jag inte är där. Jag sörjer att jag kommer behöva ha glasögon och inte kan fråga honom om vilka bågar jag ska ha. Jag sörjer huset vi aldrig kommer köpa, jag sörjer barnen vi aldrig kommer få. Jag sörjer att inte kunna hålla hans hand när han fyller 70 och de två gungstolar vi inte kommer ställa bredvid varandra framför brasan. De matchande rollatorerna vi inte kommer skaffa. Hur våra vita hår inte kommer flya i luften när vi åker bergochdalbana på vår 50: onde bröllopsdag.
Jag sörjer att jag ska säga farväl till mannen i mitt liv, mitt livs kärlek, min bästa vän. Jag sörjer allt vi aldrig får tillbaka, all den ensamhet vi upplever nu, jag sörjer allt vi inte kommer att få vara med om.

Det fanns en kärlek. Som skulle vara oövervinnerlig. Det fanns en kärlek som aldrig skulle dö.
Och de värsta av allt är att den inte gjort det heller.