lillfridan

Jag kände en flicka en gång (eller var det bara en illusion?) som jag trodde var det starkaste i världen. Det var hon som kunde lyfta alla bördor, som bar sig själv så vackert, som kuna lösa alla problem som kom i hennes väg.
Det var när jag var trasig, låg i flisor, som hon ryckte upp allt med rötterna och tillät mig aldrig vika knäna igen. Det var ingen idé att be om att pausa, det var ingen idé att fråga om vi kunde stanna till, det fanns inga tillfällen goda nog att stanna upp och ta in, dra in i lungorna, känna doften, pusta ut. Inget som var vackert nog att stå stilla och beundra.
Jag trodde det var en styrka, det var så det framställdes där och då. Men kanske var det redan från början allt annat än starkt. Kanske var det bara jag som desperat sökte efter något annat, nått nytt från vad jag redan kände (känner man någonsin någon annan, egentligen?).

Jag hade en flicka i mitt liv som jag trodde hade ett underbart självförtroende, som låg som mall för hur jag ibland skulle vilja vara. Hon kunde alla manéer, alla fraser och regler, sånna där som jag aldrig förstått mig på. Hon kunde gå från en miljö till en annan och på något vis lyckas passa in, där jag (i hennes höghets släptåg) kände mig som en elefant bland ballerinor. Som ett barn tvunget att uppfostras, stramas till, läras upp. Men såg jag någonsin vad hon var innanför?

Denna flicka, hon med rak rygg, tog mitt hjärta och vårdade ömt. Tills det inte längre var roligt. Tills det inte längre blödde så förbaskat. Så hon gick vidare, till nästa miljö för att passa in bland andra ballerinor (som att byta trosor, bara lite mer utförligt...) och jag får stå kvar här bland mina elefanter.