Smärta.
Jag är ingen främlig för smärta, jag har känt alla sorter.
Jag har levt med den svarta klumpen av smärta som fyller ens inre och äter upp allt det mänskliga man har inom sig. Den lämnar efter sig en stinkande hög av aska och man kan inte förstå att människor omkring en inte ser igenom skalet och upptäcker det stora ”ingenting” som finns där inne.
Man är säker på att det syns i ens ögon, att folk som ser på en kommer märka att det bara är svart och tomt därinne. Det är den smärtan som får en att stänga in sig i ett mörkt rum och tomt stirrande föramför sig gunga fram och tillbaka på sängen i timme efter timme.
Jag har känt den isande smärtan som fryser alla känslor till is och gör att man rör sig framåt utan att veta varför, man tappar all mening med tillvaron. Man vet hur värdelös man själv är, och långsamt börjar man förakta alla andra som inte ännu förstått det, och man gör allt för att fönedra sig själv, skada sig själv. Man skär sig, dunkar huvudet i väggen, skriker, gråter, går sönder...
Man välkomnar all förnedring, alla chanser att bli utnyttjad och behandlad som den skit man är, och man utnyttjar andra för att få dem att ge igen.
Jag har känt hur jag stått på kanten av stupet, hur jag varit på väg ner utan en chans att stoppa det. Det är den smygande smärtan som dyker upp utan anledning eller förvarning som gör att ens huvud fylls med förbjudna tankar, tankar som gör att man vill kväva sin egen röst så att det blir tyst därinne. Man mår så dåligt utan att veta varför, att man leter efter anledningar, förklaringar till varför man mår som man mår.
Man önskar död och lidande till sin familj och sina vänner, man önskar att en själv kan råka ut för olyckor, sjukdomar, att man ska bli våldtagen eller misshandlad bara för att det ska bli lättare att förklara varför man långsamt trasas sönder.
Under en lång tid var jag fylld av eld, den röda smärtan som uppkommer när man är så enormt arg på värden och man känner att vad man än gör finns det ingen som förstår hur man känner sig.
Det känns som att man står mitt på ett torg fullt med folk och skriker, men inte en enda människa hör en. De är så upptagna med sina egna liv, sina problem och planer att de inte ens tittar upp för en sekund för att ta reda på varför man lider så förbannat. Den smärtan byggs upp inom en, blir större och större tills elden spys ut på den slumpmessiga person som fick bägaren att rinna över.
Alla former av smärta gör att man tar till åtgärder för att ta sig igenom den, men aldrig, aldrig aldrig har jag försökt att döva den. Jag har tagit emot den, omfamnat den och levt med den.
Ibland har jag välkomnat den, valt att fall ner för stupet istället för att stå kvar på fast mark bara för att vara säker på att jag inte förvandlats till min demon.
Men den här gången är det annorlunda, nu har jag försökt döva den med alla medel, till och med på sätt som jag aldrig ens drömt om att ta till förut.
Sen dök det upp en smärta känner jag inte igen och jag visste inte vart jag skulle placera den och helt ärligt var jag livrädd.
Jag var rädd för att jag skulle sluta känna, att detta var första steget till att förvandlas till det jag hatat mest; demonen.
Ville jag sluta känna, eller vill jag bara att någon ska komma och rädda mig?
Jag bestämde mig för att jag inte skulle döva den mera, jag skulle försöka sluta försöka.
Allt för att inte vakna i morgon och veta att jag aldrig mer kommer känna.
Utan känslor finns jag inte.
Vill inte finnas.
Och det visade sig att släppa taget ledde fram till något nytt: tillit. Tillit till en man som tog emot mig och allt som byggts upp där inne, som växt som en varböld redo att sprängas. Och jag känner fortfarande. Men jag känner kärlek och hopp, jag har tro på framtiden och jag är lycklig över att jag gjort allt jag gjort och vem jag är. Rädsla är något som drabbar oss precis när vi släpper taget om det vi känner. Vare sig det vi känner skadar eller när oss. Utan ångest når vi ingen frihet. Eller hur, May?
Jag har levt med den svarta klumpen av smärta som fyller ens inre och äter upp allt det mänskliga man har inom sig. Den lämnar efter sig en stinkande hög av aska och man kan inte förstå att människor omkring en inte ser igenom skalet och upptäcker det stora ”ingenting” som finns där inne.
Man är säker på att det syns i ens ögon, att folk som ser på en kommer märka att det bara är svart och tomt därinne. Det är den smärtan som får en att stänga in sig i ett mörkt rum och tomt stirrande föramför sig gunga fram och tillbaka på sängen i timme efter timme.
Jag har känt den isande smärtan som fryser alla känslor till is och gör att man rör sig framåt utan att veta varför, man tappar all mening med tillvaron. Man vet hur värdelös man själv är, och långsamt börjar man förakta alla andra som inte ännu förstått det, och man gör allt för att fönedra sig själv, skada sig själv. Man skär sig, dunkar huvudet i väggen, skriker, gråter, går sönder...
Man välkomnar all förnedring, alla chanser att bli utnyttjad och behandlad som den skit man är, och man utnyttjar andra för att få dem att ge igen.
Jag har känt hur jag stått på kanten av stupet, hur jag varit på väg ner utan en chans att stoppa det. Det är den smygande smärtan som dyker upp utan anledning eller förvarning som gör att ens huvud fylls med förbjudna tankar, tankar som gör att man vill kväva sin egen röst så att det blir tyst därinne. Man mår så dåligt utan att veta varför, att man leter efter anledningar, förklaringar till varför man mår som man mår.
Man önskar död och lidande till sin familj och sina vänner, man önskar att en själv kan råka ut för olyckor, sjukdomar, att man ska bli våldtagen eller misshandlad bara för att det ska bli lättare att förklara varför man långsamt trasas sönder.
Under en lång tid var jag fylld av eld, den röda smärtan som uppkommer när man är så enormt arg på värden och man känner att vad man än gör finns det ingen som förstår hur man känner sig.
Det känns som att man står mitt på ett torg fullt med folk och skriker, men inte en enda människa hör en. De är så upptagna med sina egna liv, sina problem och planer att de inte ens tittar upp för en sekund för att ta reda på varför man lider så förbannat. Den smärtan byggs upp inom en, blir större och större tills elden spys ut på den slumpmessiga person som fick bägaren att rinna över.
Alla former av smärta gör att man tar till åtgärder för att ta sig igenom den, men aldrig, aldrig aldrig har jag försökt att döva den. Jag har tagit emot den, omfamnat den och levt med den.
Ibland har jag välkomnat den, valt att fall ner för stupet istället för att stå kvar på fast mark bara för att vara säker på att jag inte förvandlats till min demon.
Men den här gången är det annorlunda, nu har jag försökt döva den med alla medel, till och med på sätt som jag aldrig ens drömt om att ta till förut.
Sen dök det upp en smärta känner jag inte igen och jag visste inte vart jag skulle placera den och helt ärligt var jag livrädd.
Jag var rädd för att jag skulle sluta känna, att detta var första steget till att förvandlas till det jag hatat mest; demonen.
Ville jag sluta känna, eller vill jag bara att någon ska komma och rädda mig?
Jag bestämde mig för att jag inte skulle döva den mera, jag skulle försöka sluta försöka.
Allt för att inte vakna i morgon och veta att jag aldrig mer kommer känna.
Utan känslor finns jag inte.
Vill inte finnas.
Och det visade sig att släppa taget ledde fram till något nytt: tillit. Tillit till en man som tog emot mig och allt som byggts upp där inne, som växt som en varböld redo att sprängas. Och jag känner fortfarande. Men jag känner kärlek och hopp, jag har tro på framtiden och jag är lycklig över att jag gjort allt jag gjort och vem jag är. Rädsla är något som drabbar oss precis när vi släpper taget om det vi känner. Vare sig det vi känner skadar eller när oss. Utan ångest når vi ingen frihet. Eller hur, May?
Kommentarer
Trackback