lillfridan

Håret är uppsatt, sminket är ordnat, korsetten är åtdragen och blomman är i handen. Jag har syster bakom ryggen, Thomas till höger och svåger bakom honom. Och dörren framför mig. En stor, brun dörr, tvådelad. Jag hör folk därinne, och jag hör hur musiken kör igång.
Jag kan inte andas. Jag kan inte stå. Jag känner mig som ett rådjur i strålkastarljuset och jag försöker tänka: "Det är bara vänner och familj på andra sidan, det är bara vänner och familj!"... Så öppnas dörrarna. Och jag känner inte igen en jävel. Inte ett ansikte som möter mig har jag någonsin sett förut. Blixtarna smattrar mot mig.

Vi kom dit i god tid och mötte upp med alla som redan var där. Vi såg till och med paret som vigdes där innan oss. Joan mötte oss i kyrkan och presenterade oss för vaktmästarinnan och praktikanten som var med. Hon var något irriterad över att vi inte nämt  något om klädseln innan, men inte för att hon tyckte att det var opassande eller provokativt. Nej, hon var lite sur över att hon inte själv kunde få klä upp sig i samma stil och hon undrade vart vi hade handlat våra svarta bröllopskläder. Vi gick snabbt igenom vad alla musiker hette och vad vi skulle spela och eftersom tiden att förbereda sig på var så knapp kom vi överens om att hon skulle viska till oss under ceremonin. Jag hade handsvett. Och kunde inte för en sekund stå stilla. Illamående började jag också bli. Jag pendlar mellan gråt och skratt och kallsvetten börjar bryta ut i pannan. Sen kommer bussen. Vi får insturktioner om att vänta tills hennes välkomsttal inleds innan vi går ut ur kyrkan och runt för att komma fram till stora ingången och vänta en liten stund.
Och där står vi nu.
Vägen fram till altaret verkade så lång, men med tre stora kliv var vi framme. Mitt hjärta dunkade så jag trodde det skulle hoppa ur kroppen. Eva spelar "you raise me up" på pianot, men hon hinner knappt med referengen ens, eftersom vi går så snabbt. Jag skakar. Joan ler och viskar "Du behöver ju inte vara sådär nervös, ni har ju gjort det här förr!" Jovisst, men förra gången var de inte såhär stort, inte såhär formellt och viktigt... Jag är inte bra på formellt och viktigt. Inte alls.
Joan pratar om kärleken. Om att hon sällan sett några som är så kära i varandra som vi är, hur vi vågar visa upp vår kärlek och att detta kommer fungera som ringar på vattnet och sprida sig till alla runt omkring oss. Det är vackert sagt, en stor komplimang, verkligen.
Eva sjunger "I folkviseton" och jag gråter. Men bara lite, sådär att det inte syns så mycket. Så att sminket inte rinner. Sådär formellt och viktigt som jag är så dålig på.
Dags för löften. Emma får ta buketten och Fredrik lämnar över ringarna, och Thomas svarar efter Joan. Ljusens lågor fladdrar och kyrkan är helt tyst. Förutom hans och Joans ord i växelverkan. Och sen är det min tur.
Joan säger: "Thomas.." och det är meningen att jag skall säga efter. Men inte ett ljud kommer ut ur min mun. Min hals har snörpt ihop sig och jag förblir tyst. Jag harklar mig nervöst och lyckas pipa fram ett litet ynkligt: "Thomas..."
Vad jag säger sen har jag ingen aning om, men jag minns att hon uttryckte slutet så fint: "Så länge vi två får leva med varandra..."
De har valt en text som praktikanten får läsa för oss. Joan menar att den är passande på grund av vår kärlek till varandra. Jag känner direkt igen den... "Vem tänder stjärnorna"...

Allt är över på ett ögonblick. Och Joan berättar att hon faktiskt vill ha med den populära hollywood-traditionen om att kyssa bruden, trots att det är helt emot Svensk tradition. Och jag blir slängd ner i en bakåtböjd hollywoodkyss och kamrablixtrarna smattrar. Sen är det slut....
Och Eva sjunger "You raise me up" och vi går ut, långsammare den här gången. Jag håller på att falla ihop någonstans på mitten, men klarar mig ut utan missöden...
Vilken pärs.
Men slut är det inte. Riskastningen sätter igång, och varför i hela världen har ingen berättat att ris gör så förbaskat ont att få på sig?! Och det sätter sig precis överallt, innanför kläder och i håret och i ögonen... Följt av kramkalas med alla som är där, alla som skall med oss och alla andra som kommit ändå för att se oss på vår dag. Vår dag som var så nära att bli ett fiasko. Vår dag som bevisar att tillsammans klarar vi allt.
När vi sätter oss i bilen och åker mot restaurangen släpper klumpen i magen gradvis och jag slappnar av, för första gången på flera veckor. Som tur är har jag fortfarande korsetten på mig, så jag får ingen chock utan sitter fortfarande rakryggad.
Och ceremonin är över.