lillfridan

Jag har fått hör att jag inte tänker som alla andra. Att det är svårt att förutse mina reaktioner eftersom mitt sätt att tänka inte är som alla andras... Att mina åsikter inte hör samman med den normativa världen. Vilken tanke!

Jag tycker ju självklart att mina åsikter och tankar är logiska och självklara - det är ju jag som tycker och tänker dem! Jag har ju följa hela tankeföljden som får mig att tycka och tänka på det sätt jag gör. Jag är också medveten om att alla andra inte har likadana tankar som jag, men det är ju väldigt ovanligt med en åsikt som alla i världen delar. Men eftersom jag tycker att mitt tankesätt är logiskt så har jag nog aldrig insett att de flesta andra inte alls tänker som jag. Jag har inte gått omkring och trott att ALLA tänker som jag, men jag har heller aldrig funderat över möjligheten att nästan ingen annan har samma tankesystem. Det är en omvälvande tanke. Det är en häftig tanke!

Jag har ofta fått höra, under hela mitt liv faktiskt, att jag är en speciell sorts person. Att jag går mina egna vägar, att jag inte fungerar som andra. Och jag har nog inte riktigt förstått det heller. För mig finns det ju inga andra sätt att vara - jag lever i min diskurs. Men för andra finns det andra sätt att vara, och de är det. Jag har alltid viftat bort det och tänkt att "så jäkla annorlunda kan jag väl ändå inte vara?". Men det kanske jag är... Och det skulle förklara en hel del.

Mitt sätt att tänka kanske bryter mot många normer. Mina åsikter kanske går emot de flestas åsikter... men jag tror att om så är fallet så beror det på att jag funderar så förbaskat mycket. Jag kan inte släppa en tanke helt innan jag har processerat den färdigt. Och ibland kan det ta väldigt, väldigt lång tid. Jag kan inte bara godta en vedertagen åsikt bara för att den är vedertagen. Jag kan inte tycka som "alla andra" bara för att "alla andra" tänker så. Och så håller det på, och under tiden lever jag mitt liv. Och funderar inte mer på det. Men så händer det ju sådana saker som hör livet till: man interagerar med andra. Och man går igenom saker tillsammans med andra. Och man diskuterar saker och ting med andra, och plötsligt står det klart att de flesta nog ändå inte fungerar riktigt som jag. Andra kan följa strömmen och ta beslut baserade på hur andra gör. Ta beslut baserade hur "alla andra" tänker. Och det måste vara ganska skönt.

Mina åsikter och mitt sätt att tänka gör att mitt liv inte ser ut som andras. Jag kommer exempelvis antagligen aldrig ha en normal familjekonstellation. För det första tycker jag att det är egoistiskt att skaffa barn. Det är något som människor gör helt och hållet för sitt eget välbefinnandes skull. Det är något som folk gör för att de är i rätt ålder, för att de har rätt inkomst, för att de har en tickande biologisk klocka. Men det gör det inte för de framtida barnens skull. Och hur skulle det går till? Man kan ju inte göra saker för någon som inte finns! För de finns ju inte! Folk skaffar barn för att det är så man "ska" göra i livet, speciellt om man är kvinna. Man ska vilja ha barn om man är kvinna. Så vi skaffar dem. Utan att reflektera. Och man måste ju ha barn, för hur skulle det vara att sitta där när man är gammal, helt ensam på julafton! Hemska, hemska tanke. Och har man skaffat ett så måste man ju ha ett till så att de inte blir ensamma. Intalar man sig själv. Och sen spenderar man de närmaste 20 åren på att klaga över hur trött man är, hur dyrt det är att ha barn och hur "ni som inte har barn inte kan förstå"... Tänk om vi förstår precis? Tänk om det är därför vi inte har barn?

Och inte fan vill man offra någonting för sina barn heller, för barn är en rättighet och inte en gåva. Det är ingenting man behöver förvalta, för alla har rätt att få bli föräldrar! Det är ungefär som att ha rätt att äta eller prata. Så under tiden går skattebetalarnas pengar åt för att i laboratorier se till att infertila par kan skaffa "riktiga barn", istället för att forska på cancer exempelvis. För biologin är ju så ofantligt viktigt för oss dessutom. Vi kan ju inte adoptera om möjligheten finns att skaffa egna barn! Nej, adoption är ett andra-, nej, ett sistahandsval om alla andra alternativ inte skulle fungera. "Man är ju så nyfiken på hur de kommer se ut!" är ju ett uttalande om något som bara stärker min teori om att man enbart skaffar barn för sitt egna egos skull. "Jag vill bara skaffa en liten kopia av mig själv som jag kan spegla mig i och skryta om och vara stolt över eftersom det bara är ett arv från mig." Ja, just det MIG. Min partner behöver ju inte ha så mycket med saken att göra. När vi ändå är inne på det ämnet så är det ju faktiskt så att om man nu råkat skaffa barn med någon som man sen inte har så kul med efter några år så är det ju bara att lämna honom/henne. Ja, det är ju ändå bäst för barnet om man gör slut när de är små så att de inte känner några känslor av förlust. Och även om de är lite äldre så kan vi ju separera ändå, för det är ju bäst för barnet att ha två lyckliga föräldrar istället för två som bor ihop och är olyckliga. Vi ignorerar att det absolut bästa är för ett barn att ha två föräldrar som bryr sig tillräckligt för att faktiskt kämpa, för att faktiskt jobba på att få en familj som håller samman och som sätter sina barn först, inte sina egna behov. Men vi skiter istället i att alla barn vill ha bägge sina föräldrar nära. Vi skiter i att vi rycker upp dem med rötterna från allt de känner och vet, utan vi gör precis som vi själva känner, för vårt sexliv fungerar ju inte efter att vi fick barn! Men vi kan inte stå för att det är anledningen, utan vi skyller det på att vi gör vad vi anser är bäst för våra avkommor. Sånt jävla skitsnack.

Så: vi ska ha barn, för det är vår rättighet. De skall vara våra biologiska barn, för jag vill föra mina gener och mitt utseende vidare. Men jag skall inte behöva offra någonting av min lycka eller "frihet" för dem. Jag ska inte behöva kämpa i mitt förhållande, jag ska inte behöva arbeta på att försöka ge mitt barn två föräldrar. Nej, jag ska kunna vara ute och fest när jag vill. Jag ska kunna vara singel och ha kul, vafan, jag kan väl lika gärna dra med min bebis ut på festival också? Och om mina barn sen mår dåligt, så kan jag skylla på barnomsorgen och politiker som skär ner på resurserna. För JAG ska ju inte behöva ta ansvar eller lägga ner jobb på mina egna barn. För de är ju rättigheter, och en investering för min ålderdoms jular. Ingenting annat.

Nej, för mig finns inte det på världskartan. Jag gillar barn, faktiskt. Jag gillar tonåringar mer. Men jag kan inte tvinga ett gäng barn till världen för att jag ska få ha ett hus fullt med tonåringar en kort period i mitt liv. Jag kan inte skapa en massa nya liv bara för att få ha ljud i huset när jag kommer hem från jobbet! Jag kan inte tvinga dem att gå igenom allt skit som finns i livet och världen bara för att ha någon att fira jul med när jag är 60. Ge mig ett gäng fosterbarn och jag är nöjd.

Om man nu känner att man börjar få ett sug efter att yngla av sig så kan man ta sig en funderare över varför man känner på det viset? Är det någonting som JAG verkligen vill eller är det bara så att jag faller för trycket från samhället? Är det så att jag har kommit upp i en viss ålder och har en sådan livssituation att det verkar "dags"? Och om det nu är så att Jag verkligen, verkligen vill ha barn så kanske det är dags att fundera på om man tror att man kommer att bli en bra förälder och göra allt man kan för sina barn. Kommer jag att berika deras liv? Kommer jag se till att de har resurser, kläder, mat, vänner? Eller kommer jag att lämna min partner när jag känner att det börjar bli tråkigt? Kommer jag att flytta och dra upp mitt barn med rötterna när JAG känner att jag vill det? Kommer jag att lämna över ansvaret på dagisk och skola? Eller kommer jag gå igenom eld för att mitt barn ska ha det så bra som möjligt? Om det nu är så att man verkligen, verkligen vill ha barn och om man är beredd att ge allt, allt, allt för det barnets skull och sätta sitt eget liv i andra hand i omkring 20 års tid, ja, då ska inte biologin spela någon roll. Och om man då skulle få ett barn, från den egna kroppen eller från någon annans, så får man se detta som ett privilegium, som en gåva som måste förvaltas, något som man måste förtjäna. Inte som en rättighet som andra skall se till att du får, som andra sen skall ta hand om, som andra har skyldigheter mot.

Så.... Här var ett gäng av mina åsikter. Jag tycker att de är fullt logiska. Jag har väldigt många fler, så jag kanske får lov att göra en serie av dem?

Det är nog så det får bli. "Fridans åsikts-serie"... Del ett.