lillfridan

Jag gick igenom det en gång, förklarade varför jag vill gifta mig, varför jag anser det vara en bra idé på alla sätt och vis och varför jag kan stå rakryggad och skrika ut över världen att jag är en gift och lycklig kvinna!
Folk omkring mig tror att äktenskapet är dött, folk som gifter sig sätter frivilligt på sig handbojorna och lever resten av sitt liv instängda i en vrå utan egen vilja eller frihet. Att gifta sig är att vara lurad, det är att lova mer än man kan hålla, det är att vara naiv och föråldrad i detta jämställda land när kvinnan inte längre behöver en man!
Människor, unga människor framför allt, tycks anse att äktenskapet är ett misslyckande.
Men skaffa barn kan man göra...! För då har man inte gett ett löfte, man har inte bundit sig vid en person för resten av sitt liv, man har inte tagit ett beslut som är oåterkalleligt och förändrat sitt liv till ett mindre rörligt sådant (?).
Unga tjejer kan klämma ur sig ungar på löpande band, men att gifta sig är ett nederlag, eller att ha tagit sig vatten över huvudet.
Jag vill inte ha sagt att bli förälder är ett nederlag, men det är ingenting man kan se lätt på. Att skaffa barn är det största man kan göra, och det är något man bör fundera både en och sjuhundra gånger på innan man gör det. Det kommer inte på andraplats efter äktenskapet, det kommer på förstaplats. Äktenskapet är stort, men det bör inte ses som större eller svårare än att skaffa barn, inte av traditionella skäl utan för att man visar att man är seriös och har tagit ett stort beslut i sitt liv.

Och man är inte naiv för att man tar en chansning. Jag vill att det föralltid skall stå skrivet i historien att jag hörde ihop med denna individ. Han var mitt allt och den hälft som jag inte vill vara utan. Självklart skulle jag överleva utan honom - men jag VILL inte. Jag vill ha det svart på vitt, jag vill att alla, alla, alla skall veta att det är han och jag.

Allt detta sa jag och han lyssnade. Han såg skeptisk ut, vilket störde mig. Denna människa som går mot strömmen, som nästintill har fobi för Svenssonlivet, som inte förstår varför människor följer strömmen, han var skeptisk. Kanske han tyckte att jag var naiv. Kanske han tyckte jag var för ung. Kanske han tyckte att jag inte kan känna en människa på så kort tid, inte tillräckligt för att veta att jag vill leva med honom.
Så han frågar: Vad är ditt statement med att gifta dig?
"Ööööööööh.... Jaaa... Asså.... "
Jag vill ju ha ett statement, speciellt när han frågar om ett specifikt sådant... Men hjärnan kryper ihop och gnyr i ett hörn och vägrar släppa fram en enda logisk tanke och jag känner att jag rodnar som en liten flicka...
Och ju mer jag försöker få fram ett kvickt svar på vad det är jag vill ha sagt, desto hårdare spänner han sina blö ögon i mig, vilket knappast hjälper mig på traven.

Han släppte det efter en stund och vi började prata om någonting annat.
Och jag funderade inte mer på det.
Han försvann ur mitt liv och han kommer antagligen aldrig att ens röra sig i pereferin igen, så tanken föll i glömska.
Fram tills han såg på mig genom tv-rutan med de där blå ögonen igen.
Jag kom att tänka på vad han sa till henne, kvinnan han förväntades älska. Jag kom ihåg hur han spottat henne i ansiktet, så oförtjänt och skabbigt, helt i arrogansens namn.
Och jag hade mitt statement.

Jag gifter mig för att visa världen att kärleken är inte död. Kärleken är inga bojor, kärleken är vad som får dig att bli fri. Att lova någon din kärlek är inte naivt, det är något beundransvärt. Det är inte förrän du varit lycklig som du vet hur det känns att leva, och att vara älskad är vad som ger livserfarenhet.
Man skall mäta i skratt, inte i gråt. Man skall mäta i gulliga sms, inte i självförskaffade ärr på armarna.
Det är tillåtet att kasta sig över kanten och förlita dig på att du kommer flyga!

Iaf ibland. Iaf i liten skala.
Man måste tillåta sig att älska.