Jobbigt att vara jag?
Det var som Maria beskrev det: först reagerar man inte speciellt på det utan det var bara en kommentar som alla andra, halvt på skämt, halvt på allvar, en sån där sak man kan slänga ur sig eller ta emot utan att man tänker mer på det.
Men när jag lät det snurra runt ett par varv så insåg jag snart: det var nog en av de värsta förolämpningar jag någonsin fått i hela mitt liv. Att ens komma på att säga så till någon annan är så otroligt uppblåst att man borde flyga iväg som en heliumballong av bara farten.
Det inte bara insunerar att allt jag är, allt jag varit, varje beslut jag någonsin tagit, är fel, det påvisar dessutom att allt hon är, alla hennes åsikter, beslut och val är mycket bättre än alla mina.
Att jag är hetsig, full av åsikter och har lätt för att hugga är inte alls okänt för någon, och absolut inte okänt för mig. Jag vet att jag hugger, men jag vet även att jag aldrig tuggar mig fast. Jag hugger snabbt och sen är det över och jag kommer aldrig med personangrepp. Det har hänt att jag skrattat åt mammas fula, blommiga byxor eller sagt till pappa att hans väggar inte alls är teracotta utan laxrosa, men jag har aldrig någonsin sagt: "Fan vad jobbigt det måste vara att vara du!".
Jag tycker inte att det är ett dugg jobbigt att vara jag. Jag ser mig själv som en lycklig människa som kan vara stolt över vad jag lyckats med och gjort i mitt liv.
Jag är en stark kvinna som inte tar skit, jag jobbar hårt och tjänar mina egna pengar och har lyckats skrapa ihop 100 högskolepoäng utan en krona i lån. Jag har en otorligt fin lägenhet på Blåsbo och jag vet vem jag är och vad jag vill.
Det är inte en dans på rosor och visst har även jag slagit ner blicken för någon jag inte vågat ta ögonkontakt med. Även jag har haft dagar då jag inte velat gå ut för att jag känner mig som den mest värdelösa människan i världen. Men överlag så ser jag mig som lyckligt lottad, en bra människa som kämpar för det jag anser viktigt.
Jag tar det som en komplimang när folk säger att jag inte är som alla andra, för jag tar det som att folk faktiskt ser att jag har kämpat för att kunna vara min egen istället för en avspeglng av alla andra, en halvtaskig kopia vars högsta dröm är att vara lagom, vara ett medelvärde, vilket det vi idag kallar "skönhet" i själva verket är.
Jag är inte lagom, aldrig lagom. Men jag är aldrig värst heller. Det finns alltid någon som har större tatueringar, bättre betyg, finare lägenhet, mer extrem hårfärg osv...
Jag är aldrig bäst, aldrig sämst... Men jag är bannemig bra!
Jag har gjort bra saker och jag är en bra människa, och jag har gjort saker och ting svårare för mig själv ibland för att jag vill göra bra saker. På så sätt kanske det är lite jobbigt att vara jag.
Men det är för mig att avgöra, ingen annan har rätt att säga till mig att det måste vara jobbigt att vara jag!
Jag älskar mitt liv!
Gör du det?