lillfridan

Jag mötte en gammal vän idag, någon som kanske inte stått mig nära men som jag tyckte väldigt mycket om en gång i tiden. Han var en bra kille, snygg, fräsch, trevlig... Helt enkelt en bra kompis som alla gillade. De var egentligen ett helt gäng killar som hade kul ihop, och jag tyckte om nästan allihop. De ställde upp när det behövdes, de fanns där om det krisade och det hände alltid någonting ihop med dem. Goa killar, och jag har nog aldrig haft så kul som jag haft ihop med dem.

Jag träffade honom i en affär. Han luktade lika gott som förr, men där stannade likheterna.
Han var artig, trevlig, absolut. Berättade om att han jobbar, har det bra. Så talar han om att han är "fri från skit"...
Fantastiskt, eller hur? "Fri från skit"....
Jag skulle vara så glad för hans skull om han verkligen slagit sig fri, jag säger absolut ingenting annat. Problemet var bara att jag hörde på hur han pratade, såg på hur han rörde sig, på hans ögon, på hans ansikte, på hela honom att han aldrig, aldrig, aldrig kan bli fri från skit.... Kanske han slutat, det vet ju inte jag. men kretsarna har brunnt, skiten har ätit upp honom innifrån och han har redan gått sönder alltför mycket för att kunna bli hel igen.

Hans ögon (de brukade vara pigga, iakttagande... Jag minns ett par vackra, blå ögon i skenet från tända ljus) var dunkla... Det är svårt att beskriva för någon som aldrig sett det, men det var som att de hade en rök i sig, en slöja av grått damm... Det fanns inget glitter helt enkelt. Och de såg inte på mig, de glodde, de stirrade genom mig och ut på andra sidan på ett obehagligt, onormalt sätt.
Hans röst kom inte längre från halsen som det är meningen att den skall göra, utan den kom någonstans bakifrån näsan, och hans konsonanter hackade sin väg ut genom munnen. Och hans mun... Jag minns att jag en gång i tiden mer än gärna skulle kysst denna mun, i det en gång så vackra ansiktet. Men nu var jag livrädd för att han skulle försöka pussa mig på kinden å den var täckt av ett vitt lager av fradga, eller slem... Så karaktäristiskt för någon som verkligen inte är "fir från skit". Till och med hans kroppssråk skrek till mig och skvallrade om hur trasig han blivit under årens lopp...
Och det gjorde mig så ont, det gjorde mig SÅ ONT att se vad som blivit av honom, vilka rester som finns kvar av allt han en gång var.

Han har haft alla chanser, och han har sumpat varenda en. Han hade världen för sina fötter och brydde sig inte ett piss, så jag vet inte hur tillförlitliga hans ord är.
Men å andra sidan, de som är helt uppe i det vill sällan ens erkänna vad de håller på med, och ännu mindre medge att det är skit. Så om han säger att han är fri från skit, så kanske han är det också. Synd att det är tio år för sent.

Så förbannat mysiga killar, och allt bara föll kring dem. Allt gick sönder, så många liv bara... slösades bort. Jag kan förstå att de bara "hade kul", och det är väl det som är mest skrämmande. Att det bara "hade kul" fram tills dess att det knappt fanns nått kvar av dem. Ja, fy fan vad "kul" det måste vara nu.... En sitter inne, en är död, tre är sönderknarkade, en är grav alkoholist, en leker familjefar med slår sina barns mamma sönder och samman varje chans han får, och resten... resten försöker. Men gör inte så bra ifrån sig...
Hur kunde jag klara det, och inte dem? Vad har ni för ursäkter?