Trådar så sköra
Självklart borde vi ha sett det, det är inget snack om saken. Det borde vi ha förstått så mycket tidigare, men vissa sanningar är för smärtsatta att veta, så de fastnar i överlevnads-filtret på sin väg fram till hjärnan. Med facit i handen är det så enkelt att se, man drar alla slutsatser och man kan inte förstå hur man kunde få två och två att bli 0,43.
Men det är så svårt att se det mest livfulla i världen som döende. Det är så svårt att tänka på sorg när man ser den gladaste av alla framför sig.
Det som stör mig mest är att jag äntligen blivit förälskad i honom. Hur mycket jag än kämpade emot så hade jag till slut fallit för honom och börjat längta efter honom när han inte var med. Jag såg fram emot att hitta på saker, att upptäcka saker, jag ville verkligen träna in allt det där som vi pratat om så att han kunde lyssna även på mig, så att han kunde vara bara med mig ibland. Jag ville visa upp honom, skryta om honom så som Thomas alltid gjorde.
Efter så lång tid var jag till sist såld.
Och då går han och blir sjuk och mår så dåligt att världen faller samman. Det var så mycket bortkastad tid, tid som jag slösade bort på att vara envis. Jag hade väl kunnat fatta från början att det int evar någon idé. Att hans charm skulle sopa undan fötterna på mig, precis som hans "pappas" gjorde.
Så dumt.
När han låg med huvudet i mitt knä och sakta slumrade in så lyfte han på huvudet och slickade min hand och det kändes som att han försökte trösta mig. Hans vovve-tunga var varm och mjuk och jag kunde inte längre minnas varför jag tyckt att den var så motbjudande. Jag ville bara gå tillbaka till när han var bufflig och dryg, luktade illa och hårade överallt. Ville inte att han skulle ligga på kallt golv. Ville inte bli tvungen att gå därifrån utan vovve.
När vi till sist blev lämnade ensamma med honom, och hans hjärta redan stannat så kliade jag honom under örat och funderade på varför han inte reagerade. Han som älskade att bli kliad på örat. Han brukade trycka sig mot handen, kolla upp på en med stoooora bruna ögon som sa "sluuta inte!" och låta som en apa.
Av naturliga skäl gjorde han inget av detta nu.
Thomas tog honom i sin famn och allt jag kunde tänka var "vi kan inte lämna honom ensam här. Vi kan inte bara gå och lämna honom ensam..." Men hur mycket jag än älskade offe, så älskar jag Thomas mer, så mycket att jag skulle gått sönder om jag stannat där en enda sekund till, och sett honom så trasig.
Så jag gick. Och ute sken solen, och världen, livet, rullade på.
Vi borde ha sett det, men det är svårt att tro att den bästa vännen man har skall lämna en. Det är svårt att förstå att ens bebis är så dålig att man måste ta beslutet att han ska tas bort från världen. Svårt att förstå att livets trådar är så sköra och kan brista på 30 sekunder.
Det är svårt.
Det är bara så jävla svårt.
Men det är så svårt att se det mest livfulla i världen som döende. Det är så svårt att tänka på sorg när man ser den gladaste av alla framför sig.
Det som stör mig mest är att jag äntligen blivit förälskad i honom. Hur mycket jag än kämpade emot så hade jag till slut fallit för honom och börjat längta efter honom när han inte var med. Jag såg fram emot att hitta på saker, att upptäcka saker, jag ville verkligen träna in allt det där som vi pratat om så att han kunde lyssna även på mig, så att han kunde vara bara med mig ibland. Jag ville visa upp honom, skryta om honom så som Thomas alltid gjorde.
Efter så lång tid var jag till sist såld.
Och då går han och blir sjuk och mår så dåligt att världen faller samman. Det var så mycket bortkastad tid, tid som jag slösade bort på att vara envis. Jag hade väl kunnat fatta från början att det int evar någon idé. Att hans charm skulle sopa undan fötterna på mig, precis som hans "pappas" gjorde.
Så dumt.
När han låg med huvudet i mitt knä och sakta slumrade in så lyfte han på huvudet och slickade min hand och det kändes som att han försökte trösta mig. Hans vovve-tunga var varm och mjuk och jag kunde inte längre minnas varför jag tyckt att den var så motbjudande. Jag ville bara gå tillbaka till när han var bufflig och dryg, luktade illa och hårade överallt. Ville inte att han skulle ligga på kallt golv. Ville inte bli tvungen att gå därifrån utan vovve.
När vi till sist blev lämnade ensamma med honom, och hans hjärta redan stannat så kliade jag honom under örat och funderade på varför han inte reagerade. Han som älskade att bli kliad på örat. Han brukade trycka sig mot handen, kolla upp på en med stoooora bruna ögon som sa "sluuta inte!" och låta som en apa.
Av naturliga skäl gjorde han inget av detta nu.
Thomas tog honom i sin famn och allt jag kunde tänka var "vi kan inte lämna honom ensam här. Vi kan inte bara gå och lämna honom ensam..." Men hur mycket jag än älskade offe, så älskar jag Thomas mer, så mycket att jag skulle gått sönder om jag stannat där en enda sekund till, och sett honom så trasig.
Så jag gick. Och ute sken solen, och världen, livet, rullade på.
Vi borde ha sett det, men det är svårt att tro att den bästa vännen man har skall lämna en. Det är svårt att förstå att ens bebis är så dålig att man måste ta beslutet att han ska tas bort från världen. Svårt att förstå att livets trådar är så sköra och kan brista på 30 sekunder.
Det är svårt.
Det är bara så jävla svårt.
Kommentarer
Trackback