På fredag!
Jag sitter här och är sjuk som en liten hund, men på fredag ska det bli mys! Då ska det grillas och drickas öl och vara allmänt trevligt här hemma. Sen tar vi alla i en klunga ovh går ner till Sigurdsgatan och kollar på Godhate, när min Oma ska gästspela. Det kommer bli kul, kul!
Så, det var allt jag hade att säga nu.
Utbildad eller inbillad...?
Det hela började i måndags med packning och sånt där lull-lull. Då kom jag på att jag skulle kolla på Brokeback mountain och ta ett glas vin. Hela sista timmen av filmen grät jag. När eftertexterna började rulla så grät jag. Sen grät jag lite till. Så kom jag fram till att jag var tvungen att skärpa mig. Sen grät jag ännu mer. Jag grät ner hela min tröja och sen grät jag ner Omas tröja också. Sen grät jag en stund till. Sen kunde jag knappt sova på hela natten, så när det var dags att gå upp vid 5 på tisdag morgon hade jag redan varit vaken sen 3. När jag sen satt på tåget som gick 06.10 kändes min list ytterst trist då mina ögon var rödsprängda, ögonlocken svullna och hela jag såg ut som någon som haft lite för kul kvällen innan. Förtroendeingivande.
Hur som, så kan jag iaf fram till Örebro, en hel del för tidigt. Det visste jag ju om, men jag ville komma till Södra stationen så jag visste vart jag skulle. Så jag började med att leta upp kontoret, sen gick jag till hotell Behrn och käkade frukostbuffé. Jag tyckte att det var en jättebra plan med tanke på att jag hade lite tid att slå ihäl och en lång dag framför mig.
Även denna list kändes något trist när det visade sig att det bjöds på kaffem frukt och godis när jag kom till utbildningen. Nån timme in var det förmiddagsfika med stora smörgåsar. En liten stund till, och sen blev det lunchbuffé. När eftermiddagsfikat ställdes fram med enorma chokladbakelser kände till och men jag att det började bli kämpigt, men bjuds det så bjuds det. Så jag proppade mat i ansiktet återigen. När utbildningen till slut var över dag ett så fick jag hiva upp magen på axeln och i sakta mak lunka ner för trapporna där Rebecca (och hennes två nya husdjur) väntade på mig.
Och shit vilka världsproblem två tjejer med en flaska amarone kan lösa! En jävligt trevlig kväll och en mysig natt med vovven Vega på mina fötter.
Sen väntade en dag till med utbildning innan jag fick åka hem. När jag sen satte ner röven i soffan kändes det som att jag hade bomull i hjärnan. Men nu är det gjort!
Upp på hästen!
Jag ska dit idag efter lunch tillsammans med Thomas, och han ska få följa med mig igen i morgon. På måndag ska jag fortsätta med min vanliga rutin att gå dit direkt på morgonen och jag ska fortsätta köra mitt race. Jag ska inte låta honom påverka mitt självförtroende och det ska inte bryta ner mig!
Tänk om folk visste hur mycket man kan förstöra genom att vara överlägsna och otrevliga mot någon de inte känner.
Jävla gymgubbe.
Och nu har jag hittat ett upplägg som jag verkligen trivs med. Jag har hittat övningar som jag tycker om och inte får ont av. Jag har hittat kosttillskott som gör att jag orkar precis det jag vill orka och jag börjar se resultat. Jag har kommit in i ett flow som fungerar bra med resten av mitt liv.
Så kommer det en jävla gubbe och raserar hela skiten.
Jag står och kör en variant av axelpress, min favoritövning för axeln. Han kommer och kommenterar den och tycker att "det är ju bra att testa nya grejer". Visst, tänker jag, men det är ju inte jag som har kommit på den. Jag säger att "Ja, jag gillar den. Mina axlar är lite svåra att få igång så den funkar bra". Gubben försvinner ett tag.
Han kommer tillbaka och pratar lite om att det har ju en hel del med generna att göra hur kroppen ser ut. Ja, absolut, säger jag. "Men jag kämpar på, det vore ju kul att ha fina axlar". Han undrar lite om vad jag gör för övningar och sådär, sen försvinner han igen.
När jag sen är färdig och redo att packa ihop mig därifrån, så kommer han fram och verkligen läxar upp mig som en liten flicka som inte vet någonting.
"Du kör på tok för många sets och reps och för många övningar. Muskeln är som ett glas vatten och när det är fullt så är det bara bortkastat att hälla på mer. Du kan stå och lyfta hur mycket du vill, men är nu nöjd med resultatet? Näe, du kommer aldrig att få resultat så som du tränar nu, du måste koncentrera övningarna och ta ut allt i alla reps och köra högst 8-10 sets. Jag har hållt på med det här betydligt längre än vad du har och också jobbat med killar som försökte bygga, så jag vet ju vad jag pratar om. Det som du håller på med är ju som att gå ut och köra 1000 benkicks och tror du man skulle må bra av det? Jaja, du kanske säger att du mår bra men man kan ju vänja kroppen vid vad som hellst, men du bryter ju bara ner och bryter ner men du kommer aldrig att få några resultat. Att stå där och halvlyfta tjänar ju ingenting till. Då kan ju låta det här gå in i ena örat och ut genom andra om du vill, men jag vet ju vad jag snackar om."
Att det här fungerar jättebra för mig var han inte intresserad av att veta. Att jag fortfarande håller på att bygga upp en grundstyrka skiter väl han i. Att jag inte kan ta tyngre vikter för att jag då för förbannat ont i handlederna, det hörde inte till saken. Att anledningen till att jag vid sista övningen inte fann balansen var för att jag försökte öka vikten för första gången frågande han inte ens om.
Att han nu helt förstört min lust att gå och träna, att han tog ifrån mig alla fantastiska resultat som jag faktiskt fått, att han förstörde allt jag försökt jobba upp för att över huvud taget våga gå och gymma fast jag från börjar var livrädd för det och att han fullständigt massakrerade mitt självförtroende, det tror jag inte han bryr sig ett skit om.
Jag ska verkligen försöka att inte låta det påverka mig. Jag ska försöka tänka "vad fan vet han om mig?" och inte bry mig. Men jag vet inte hur jag nu ska gå dit utan att, igen, tro att alla tittar på mig och skrattar. Och hur jag ska kunna vara stolt över de resultat jag faktiskt får istället för att gräma mig över de resultat jag inte får...
Jag vet inte hur jag ska jobba tillbaka lusten och stoltheten över hur mycket jag kämpar, när han fick mig att känna mig som en idiot som inte får några som hellst resultat, och bara gör allting fel.
Jag har tappat mer än 8 kg fett, lagt på mig minst 4 kg muskler, tappat 15 cm i midjan och ökat vikten jag kan ta i axelpress med 400% sen jag började träna.
Screw you gymgubbe.
Pluggsemester.
Om man, som jag, aldrig lyckas finna tid till att plugga eftersom man jobbar, tränar, lever för mycket, så kan man alltid åka på plugg-semster. Så det gjorde jag. Jag packade med mig papper, dator och make och gav mig av.
Efter att jag även packat med mig lite kläder... smink... smycken, kavajer, klackskor, en till dator, gitarr, serier på DVD, vin, vinglas, makaroner, hudkräm, borste, onepiece, DVD-spelare, tandborste, thé och thésil, telfonladdare, träningskläder... När Thomas ville bära ut kaffebryggaren till bilen kände jag dock att gränsen var nådd, så där sa jag ifrån :P
Men till Skåne kom vi iaf!
Och jag får ju lov att säga att jag har haft sämre platser att plugga på än på en sandstrand i gassande solsken i Skåne. Iklädd onepiece, med bara fötter och en/min man vid min sida!
Uppsatsen är inte på långa vägar färdig för det, men jag har kommit en bra bit på väg i form av planering och upplägg. När allt ska bli färdigt vet jag inte riktigt, men så kan det vara. 
Alla som har varit på en plugg-semester vet att det inte går att BARA plugga på en sådan.
Man måste även....
Mysa...
äta....
leka med sina söta vänner...
?????
och öva på sina flygfärdigheter såhär innan påsk...
....vilket uppenbarligen gick sådär...
Øl og sol i København!
En liten weekend i Köpenhamn låg på dagordningen. Mitt enda mål vaf att få dricka en öl i solen och...
Jag fick en öl...
eller två...
eller så...
Men vi drack inte bara öl... Vi var på Hard rock café oxå.
....och drack öl där med...
Och åt lite.... "mat"?
Hur som hellst så bodde vi på Scandic Copenhagen. När vi kom fram till Köpenhamn i lördags så fick vi vänta ganska så länge på att få vårat rum eftersom vi var framme redan innan 11 på morgonen. Så den snälla hotellreceptionisten uppgraderade oss till en svit, vilket ju var snällt.... 
Men om det här är en svit så undrar man ju hur de vanliga rummen ser ut....
Utsikten från hotellrummet var iag ganska så häftig!
emellanåt.
Lördagskvällen spenderade vi på tatueringsmässan där vi såg en del kändisar, tatuerade framödrar och vikingar som "dödade" varandra genom att köra in sina träsvärd under armen på sin motståmdare, ni vet, sådär som man gjorde när man var liten och fäktades. Jag var inte sådär jätteimpad. Och såklart en "bulesque"-show som bestod av filckor som dansade i otakt och inte alls som varandra. Det är oxå en konstform! Tyvärr tävlade ingen av oss, men Stina vann andra pris i best colour, jorå!
(ja, jag glömde kameran så bilden är stuen från en annan blogg. Stäm mig! :P)
Söndagkvällen spenderade vi med att se på rödluvan på bio. Den coolaste biografen jag nånsin varit på iaf. Inte för att själva salongen var speciellt häftig.... men huset den ligger i!
Sen att de har mördat fasaden är väl bara att beklaga.
I dagsljus:
Men förutom det mördade huset så har Köpenhamn mycket vacker arkitektur att se. Man skulle kunna gå runt i flera dagar och bara kolla på alla detaljer som finns ÖVERALLT, stort som smått.
Och till sist, så ingen blir besviken, en tjurpung!
Känslosvall
Mitt humör på senaste tiden har varit ungefär som vädret: solen skiner och fåglarna kvittrar och man ser ljuset i slutet av tunneln och sen *POFF* så blir det grått och slaskigt, med slö i drivor.
Jag har varit ledsen på mina vänner, sen har jag älskat dem mest i hela världen. Jag har varit trött på mig själv och sen varit riktigt stolt över mig själv i nästa sekund. Jag har känt mig bortglömd av min familj, bara för att i nästa bli så himla rörd över hur dem finns där för mig och hur mycket jag älskar dem.
Och mitt upp i allt har jag börjat skala av mig själv en massa murar, och jag vet inte varför jag gör det just nu eller hur jag har gjort för att komma dit. Men jag släpper in folk på ett helt annat sätt nu än vad jag gjort på himla länge och jag är ärligare nu än jag vågat vara tidigare. Jag har varit rädd för att hjälpa andra, bekräfta andra och släppa in andra, för jag har känt mig bränd och rädd för att bli sårad igen. Men på bara några månader har någonting hänt och jag har av någon anledning börjat lita på folk igen. Det känns bra, det känns förbannat bra och jag hoppas att det inte bara är jag som märker skillnaden.
och en bra fortsättning oxå!
Efteråt kunde vi konstatera: Vad faaan gjorde Varga där? Varför vann inte the Moniker? Varför var det så många konstiga folk på scenen under "Drummer boy"? VARFÖR sjöng Christer Sjögren i mellannrumret, och om han nu nödvändigtvis skulle vara med: varför mördade ingen honom? Och så är det väldigt roligt att spontant utbrista "in the club, the club!"
Vi hade en jäkligt bra kväll helt enkelt! Tack fina vänner!
En toppenhelg!
I fredags tog jag Johanna under armen och satte oss på ett tåg. Hon måste lita ganska så mycket på mig ändå om hon går med på att åka iväg nånstans utan att ha en aning om vart vi ska, på sin födelsedag dessutom :D
Efteratt ha lunchat med Lina åkte vi till esilstuna där vi fick softa en stund innan vi åkte en liten bit till, och hoppade av i Strängnäs av alla ställen som finns på jorden.
Efter lite letande kom vi fram till Hotell Rogge och det visade sig vara ett riktigt fint hotell trots att det ligger i en håla. Rummet vi fick (deras deluxerum) var jättefint med balkong och jättestort badrum med både dusch och jacuzzi. Det fanns även blommor, frukt och godis där, så vi kände oss väldigt bortskämda. 
När vi väl satte ner röven efter att ha åkt massa tåg och burit tunga väskor drabbades vi av den berömda rese-koman. Den är så listig att den brukar komma smygande speciellt när man sett fram emot något länge och tänkt att "Vad mysigt det ska bli att få komma till hotellet, och bara ta det lugnt" och när man väl kommer dit så sätter man sig ner och sen.... Jaha? vad fan ska vi göra nu då?
Men jag hade lite insideinfo som Johanna inte hade, så jag lät oss sitta där och glo som två idioter ett tag innan det var dags att gå ner till lobbyn och bli bjudna på fika i cafét, kaffe och bakelser som satt riktigt fint efter vårt lilla blodsockerfall. Sen berättade jag för Johanna att det var dags att svida om till badkläder och morgonrock och sen gick vi ner till relaxavdelningen. Vi fick varsin massagebehandling och medan den ena blev knådad så fick den andre göra helkroppspeeling, använda rosenseriens schampoo och balsam, basta, duscha och softa i relaxen. Helt varma och mosiga gick vi sen upp till rummet, men Johanna fick veta att vi inte skulle byta om. Jag sprang ner till lobbyn (som tidigare var helt folktom) i min fina, bruna onepice och mysuga mjukistofflor på mig för att hämta vår skumpa. det visade sig dock att kvällens afterwork dragit igång och hela lobbyn/restaurangen var full med folk som stod och minglade i fina kläder och drack vin. Jag tittade ner på min bruka björnkostym.... Ja, det var ju inte så mycket annat att göra än att träna sin in bland alla kostymer, slipsar och svarta pennkjolar och ställa mig i baren och vänta på att få hjälp... Inte den bästa stunden i mitt liv, men det var bara att le!
Så med champagnen i högsta hugg drog vi iväg igen, den här gången ut på takterassen där det väntade en rykande varm jacuzzi. Det ingick en halvtimme, men massagen hade dragit ut lite på tiden så vi hade nu bara ca 20 min kvar, vilket kändes lite snopet. Men eftersom vi inte hade nån klocka med oss så sa vi att vi skulle stanna tills nästa kom eller vi tröttnade, så vi bubblade och drack bubbel, kollade på staden nedanför oss och hade skitmysugt medan dagsljuset försvann mer och mer.
När vi kom tillbaka till rummet visade det sig att vi hade suttit i poolen i lite drygt en timme, och vi fick slänga på oss kläder och lite ansikte innan vi gick ner till resaturangen och fick en trerätters middag till tonerna av after workens trubadur och med ett par slipsfarbröders såta blickar.
Vilttallriken visade sig vara fyra korvbitar med en minipickel, en kapris, en moritssticka och lite lingon. God korv, men det var lite skrattretande. Biffen med friterad potatis var god och det var ankan också även om såsen hade en eftersmak av lakrits. Brownien var väldigt fin, och glassen med bär var ok även om glassen inte smakade så mycket mer än grädde. Dock var vinet till mycket gott. Godkänd mat, men resten av upplevelsen var toppen!
Dagen efter var vi mycker nöjda när vi åt frukost och vi kom överens om att det var en av de bästa födelsedagspresenterna vi gett varandra!
Domkyrkan är tuff!
Om du finner dig nere i Västerås city och har en halvtimme att slå ihjäl, gå till domkyrkan och ta en sväng där inne och titta lite. Den är öppen för allmänheten varje dag och skulle de vara ett brällop eller mässa så står det på en skylt i dörren, så du behöver inte vara orolig för att ramla in och störa.
Ta en sväng och titta på den fantastiska konsten de har där inne och upptäck alla häftiga detaljer!
Jag har inte så många bilder, men jag visar de få jag har.
Frida blev 26
Fyra rätter med vinpaket, en fantastisk atmosfär där man märker att alla anstränger sig för att komma så nära en middagsupplevelse i en nära väns vardagsrum snarare än en vräkig restaurang. Underbart!
Vi börjar med en fin bild av min pappa på hans 50-årdag med den obligatoriska tårta-mössan:
Till mitt kalas beställde jag en tårta från en bekant och här är resultatet:
Och ja, den var lika god som den ser ut!
Kalasdeltagarna var väl omhändertagna och jag tror att alla hade trevligt. Det svallraders iaf mellan mamma och mina kompisar, och de löste ett och annat världsproblem :P
Johanna, pappa, Roger, mamma och Svempa-med-glaset.
I taket ser vi en vacker installation som skapats i ett samarbete mellan Mufflon och undertecknad. Den hängde förvisso bara kvar en dag, men det var en mycket vacker födelsedagspresent!
Maria och Maria, Zandra, Johanna, Annica, pappa-bakom-installationen, mamma och Svempa.
Och så hade vi den yngsta kalasdeltagaren Cornelia. Hon uppförde sig exemplariskt :)
Ett mycket trevligt kalas i min ära, och jag lyckades med min enda uppgift: att bli 26 år gammal. Så nu är det gjort!
Dagen efter var iaf Fjant trött:
Ett försoningsförsök.
Jag blev sjuk efter min deff och låg nere för räkning i en vecka och var därefter oförmögen att träna i en vecka till pga hosta. I måndags skulle jag sätta igång var tanken, men veckan började så fint med att jag fick jobba 48 timmar i sträck och hela den planen gick åt intet. Därefter har jag haft fullt upp och kommer ha det fram tills på måndag. Nu är jag alltså inne på min tredje träningsfria vecka, och jag ska inte säga att hela deffen känns onödig, för jag ligger fortfarande kvar på min vålvikt (helt jävla otroligt) men jag känner mig slapp och dålig.
Jag har firat min pappas 50-årsdag tre gånger i olika fysiskt skick, en gång med feber, en gång jävligt trott och sista gången ganska så pigg. Det var jäkligt kul att träffa en del personer som jag inte sett sen jag var liten, så jag hade kul.
Jag har börjat plugga igen och uppsatsen SKA bli fördig nu under våren. Det SKA det, för det börjar ärligt talat bli ganska så pinsamt att svara "nja, jag håller på med sista kursen nu" varje gång folk frågar om jag blivit färdig med skolan än.
I helgen har jag en helt ledig helg, min födelsedag till ära, och i morgon ska jag spendera denna lediga dag i Skultuna (?!) och nej, jag har inte slagit i huvudet, men ibland får man göra saker man inte tänkt sig, för det kan ju faktiskt bli trevligt, vilket jag tror att detta kommer att bli. Vi ska käka, ta en öl och lyssna på trubadur. Kan ju inte bli en dåligt kväll, inte sant?
På lördag blir det sen kalas för hela slanten, jag ska bjuda på tårta och skumpa och fira bort minnet av att jag är 26 år gammal! 26!! Huvva sig lite.
Nåja, nu har jag dragt det lilla som pågår i mitt liv, så nu kan jag ju försöka mig på att att muntra upp er ite till genom att posta lite fina bilder från mitt liv. (Läs "mina katter")
"Dear Zachary"
Hur som hellst så är det en form av brev till Zachary om vem hans pappa var och hur han levde sitt liv, för att han ska kunna känna honom utan att någonsin fått träffa honom. Som ett sidospår i dokumentären visas hur Zacharys farmor och farfar kämpar om att få vårdanden om honom eftersom han mamma står åtalad för mord på hans pappa och hur långsamt rättssystemet arbetar och hur mamman flera gånger släpps mot borgen och får gå fri fastän hon är misstänkt för mord. Hon anses inte vara en fara för omvärlden, heter det.
Det går från att vara en väldigt sorglig bild av ett mord till att bli en varm beskrivning av hur alla vänner familj och bekanta ser fram emot att få lära känna Zachary och hur hans existens liksom läker allas sår lite granna. Det blir som att det ändå finns lite hopp kvar i världen i och med att Andrews son finns och är älskad trots att hans mamma gjorde det hon gjorde. Man rycks med och lite av det egna hoppet om människan väcks till liv i dokumentärens ton när man talar om sonen och hans relation till sin farmor och farfar.
Då, mitt under inspelningen av dokumentären, försvinner Shirly med Zachary. Det visar sig att hon drogat ner honom, bundit honom vid sin kropp med en tröja och dränkt honom och sig själv i havet. Ingen ansvarig vill ställa upp på intervju. Andrew är död, Zachary är död och alla som började läka går sönder 1000 ggr värre.
Jags ka gå och grina ögonen ur mig lite nu igen. Jävla värld. Jävla dokumentärskapare. Fan då.
Zachary med farmor och farfar.
Sur och sjuk!
Det började i måndags eftermiddag med att jag hostade till i bilen och Thomas sa: "Jaha, är det din tur nu?" eftersom han har hostat och hackat i ett par veckor. Jag viftade bort det, men det började killa som fan i halsen. Och mycket riktigt satt jag sen och hostade lungorna ur mig hela kvällen. När det var dags att sova blev det bara värre och jag satt upp hela natten i sängen och försökte få lite sömn mellan killet. I går vaknade jag med värk i hela hjärnan och hostade som fyfan. Ingen energi fanns över huvud taget och jag spenderade hela dagen hostande och hackande, nysandes och jämrandes under ett täcke i soffan. Jag mår verkligen skit! I går kväll hade jag så ont i huvudet och i ögonen att jag inte kunde titta och varje ljud skar in i hjärnan som knivar.
I dag hostar jag snörvlar jag, men som tur är har huvudvärken gett med sig. Bisolvon och alvedon är bra skit.
Men då händer nått annat, som jag inte tänker skriva ut här, och jag blir så jävla besviken oxh arg. Känner mig överkörd, tagen för given och utnyttjad! Jag blir så jävla ledsen, jag ger ju allt, hela jävla tiden, men tydligen ska jag ge lite till?! Nu, när jag är sjuk som en hund? Kan man få ett litet jävla "tack" istället? Nähe, skit i det då!
Hur gick det då?
Inga bilder på spektaklet kommer jag lägga upp, för det känns inte riktigt som mig. Dessutom är jag ju knappast i nån fitness-form, utan är en kurvig liten tjej som tycker om att träna.
Dock avslutade jag det hela med en hejdundrande fest, så nu sitter jag och är bakfull. Jippie.
Uppdatering
Så har dagarna sett ut i fyra veckor nu, förutom några spridda dagar då kroppen och knoppen sagt ifrån och jag har spenderat dagen sovandes eller i dvala. Detta kanske inte låter speciellt sunt, men saken är att det är en så kort period och jag får i mig proteiner och grösaker + frukt, så jag har klarat mig bra. Kusklerna har inte förtvinat så som de gör under andra stränga dieter och jag tror till och med att jag har myckats bygga lite muskler. Jag har i vilket fall höjt mig på styrketräningen under månaden som gått. I dag är sista dagen, så i morgon får jag mina slutgiltiga resultat.
Jag kanske skulle ha tagit före- och efterbilder, men jag hade antagligen ändå inte velat visa dem för nån. Det här gör jag för min skull, inte för någon annans :D
Lågpunkt.
Vaknade och skulle gå ut (som varje morgon) och gå i en timme. Och märkte att jag knappt orkade lyfta armarna. Hur jag än försökte så kom jag bara inte upp, och vad ska man då göra? Det var bara att snällt ligga kvar och hoppas att livet skulle återvända. Till sist kom jag ändå upp, men insåg att nån timmes promenad inte skulle bli av. Framåt lunch tog jag mig ner på stan och fikade med kompis (eller ja, drack en kopp thé utan vare sig mjölk eller socker eller nått annat som kan kallas "gott"), och när jag kom hem igen slocknade jag raklång i sängen. När jag vaknade var hjärnan mos och ingenting fungerade. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan, tomt stirrande framför mig.
Idag är saker och ting återställda och jag är tillbaka på banan. Jag ska vara än mer noga med maten då jag verkligen märkt att jag måste vara jättenoga med att få i mig tillräckligt. Det är skitsvårt att balansera pprecis på gränsen mellan för lite och för mycket. Jag måste ju kunna fungera för att jag ska orka förbränna, röra på mig och leva, men jag måste hålla energiintaget så lågt att jag faktiskt förbränner fett, eftersom det är hela poängen med det jag håller på med. Det är inte enkelt!
Planen nu är att öka kolhydraterna något så att jag inte går sönder. Men när allt fungerar så måste jag säga att jag mår väldigt, väldigt bra!
Äta, äta, äta.
I morgon kommer resultaten för första veckan. Tjooo....
"Gaaah, I wanna be skinny!"
Och det är inte för att jag tycker att jag är fet, för jag är faktiskt ganska nöjd med formen så som den ser ut nu. Kurvig och kvinnlig med put på de ställe det ska puta och oput på de ställen där det inte ska puta. Problemet är väl snarare att när man tränat ett tag och börjar få lite muskler så innebär ju det att man växer. Om man å har lite knubb ovanpå musklerna så blir man alltså större än vad man var innan, på ett helt annat sätt än man blir man an bara har ätit lite för mycket. Så mina jackor stramar nu en hel del över axlarna, som exempel. Och därför beslutade jag mig för att försöka bli av med lite av knubbet så att jag kommer i mina kläder igen. Det kommer inte krävas så mycket, för MYCKET muskler har jag inte. Bara mer än jag hade tidigare.
Så nu äts det varannan timme. Proteinpulver, fisk, kyckling, ägg, frukt, grönsaker, kesella och bars. Plus det promenader varje morgon och carditräning varanan dag, styrekträning varannan. Och jag måste säga att det faktiskt inte alls är så farligt som jag föreställde mig det. Visst är det mycket planering och det kräver en del självdiciplin, men jag är sån att har jag väl bestämt mig för att göra en viss sak under en viss period så gör jag det och reflekterar inte så mycket. To fail is not an option. Idag är 5:e dagen, vilket innebär 23 återstående dagar. Vi får se vilka resultat jag får, men jag tror att det kommer gå ganska bra. Jag har energi ännu, så jag kanske till och med kan höja mig lite i gymmet. Jag ska iaf försöka! :D
Ett möte
En underlig dag, men givande och intressant. Men underlig.