Känslosvall
Mitt humör på senaste tiden har varit ungefär som vädret: solen skiner och fåglarna kvittrar och man ser ljuset i slutet av tunneln och sen *POFF* så blir det grått och slaskigt, med slö i drivor.
Jag har varit ledsen på mina vänner, sen har jag älskat dem mest i hela världen. Jag har varit trött på mig själv och sen varit riktigt stolt över mig själv i nästa sekund. Jag har känt mig bortglömd av min familj, bara för att i nästa bli så himla rörd över hur dem finns där för mig och hur mycket jag älskar dem.
Och mitt upp i allt har jag börjat skala av mig själv en massa murar, och jag vet inte varför jag gör det just nu eller hur jag har gjort för att komma dit. Men jag släpper in folk på ett helt annat sätt nu än vad jag gjort på himla länge och jag är ärligare nu än jag vågat vara tidigare. Jag har varit rädd för att hjälpa andra, bekräfta andra och släppa in andra, för jag har känt mig bränd och rädd för att bli sårad igen. Men på bara några månader har någonting hänt och jag har av någon anledning börjat lita på folk igen. Det känns bra, det känns förbannat bra och jag hoppas att det inte bara är jag som märker skillnaden.