lillfridan

Igår var nog den värsta dagen under denna deffperiod. Jag tog musten ur mig själv i förrgår, flängde runt och härjade hela dagen och åt på tok för lite för mitt eget bästa. Och det fick jag sota för i går.
Vaknade och skulle gå ut (som varje morgon) och gå i en timme. Och märkte att jag knappt orkade lyfta armarna. Hur jag än försökte så kom jag bara inte upp, och vad ska man då göra? Det var bara att snällt ligga kvar och hoppas att livet skulle återvända. Till sist kom jag ändå upp, men insåg att nån timmes promenad inte skulle bli av. Framåt lunch tog jag mig ner på stan och fikade med kompis (eller ja, drack en kopp thé utan vare sig mjölk eller socker eller nått annat som kan kallas "gott"), och när jag kom hem igen slocknade jag raklång i sängen. När jag vaknade var hjärnan mos och ingenting fungerade. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan, tomt stirrande framför mig.
Idag är saker och ting återställda och jag är tillbaka på banan. Jag ska vara än mer noga med maten då jag verkligen märkt att jag måste vara jättenoga med att få i mig tillräckligt. Det är skitsvårt att balansera pprecis på gränsen mellan för lite och för mycket. Jag måste ju kunna fungera för att jag ska orka förbränna, röra på mig och leva, men jag måste hålla energiintaget så lågt att jag faktiskt förbränner fett, eftersom det är hela poängen med det jag håller på med. Det är inte enkelt!
Planen nu är att öka kolhydraterna något så att jag inte går sönder. Men när allt fungerar så måste jag säga att jag mår väldigt, väldigt bra!