lillfridan

Det är så enkelt att finna dig nu, världen har krympt till ett musklick. Det dras ut mer och mer och numera kommer attackerna mer sällan och vem vet, kanske de en dag försvinner helt. Det har trots allt gått fyra år sen jag slapp dig, så om fyra år till kanske jag inte längre minns dig alls. En underlig känsla det där, att ha älskat någon så ofantligt och hatat mins lika hårt. Och efter en stund inse att jag aldrig kände dig alls. Du har fyllt mitt hjärta och krossat detsamma, men när man skrapar på ytan så lät du mig aldrig ens se ditt. Underligt hur vännskap kan förstöras.

Vi var fantastiska för varandra emellanåt. Och vi var förödande ibland. Och jag beskyller inte enbart dig, absolut inte. Men jag tycker inte heller om dig längre. Jag ser inte kärlek i dina ögon längre. Jag ser bara överlägsenhet, jag ser någon som ser ner på den som finner lycka i höstlöven, för de är inte glamourösa och kan inte analyseras, hängas upp, diskuteras, bli en del av ens privata galleri. Jag har mina vildingar och mina slitna jägarsockor, min kärlek och mina drömmar; lika sköra som höstlöv. Men allt du ser är någon som "nöjt sig", är det inte så?
Jag tror inte ens att jag saknar dig längre. Jag tror att du mest är ett kvarvarande skavsår som minner om hur sanslöst illa du gjorde mig. Om hur du tog mina osäkerheter och gnuggade dem i ansiktet på mig och fick mig att känna att ingeting hos mig var bra nog. Ingenting jag gjorde var bra nog.

Kanske var det precis vad jag gjorde mot dig. Antagligen kommer jag aldrig att få veta.

Tills vi ses igen, kära nostalgiattack: sov gott.