Nostalgia fick sin förklaring.
Det visade sig snabbt att det fanns ett mycket bra skäl till att min nostalgi attackerade mig just idag. Idag är dagen då jag bröt samman, då den jag var förut dog och en annan uppstod.
Under en period av ett år dog tre unga killar i min omgivning, tre killar som inte ens fick uppleva sin 25-årsdag och i två av fallen, inte ens sin 20-årsdag. Det var som att en del av mig dog med dem, delen som var ung och odödlig. Jag blev rädd, överbeskyddande, försiktig, orolig. Jag tappade lite av glädjen och jag tappade kraften att släppa in människor, för rädd för att förlora dem. En del förstod inte, och tyvärr dem som jag behövde allra mest just då. De hade kanske för ont själva?
Idag för 6 år sen försvann någon som valde att själv inte leva längre. Hur det drabbade mig hade nog ingen kunnat veta, allra minst jag själv. Hur mycket det berodde på situationen, på honom, på mig, på timingen, på, världen, livet, på allt, får jag nog aldrig veta. Allt jag vet är att i ett halvår efteråt kunde jag börja gråta när som hellst, hur som hellst, i vilken situation som hellst, utan någon tydlig förklaring. I ett års tid kunde ljust, lockigt hår få mig att bryta samman och mina ben att vika sig under mig. I tre års tid kunde jag inte köra förbi Mariaberget utan att vilja kräkas. I fyra år kunde jag drabbas av ångestattacker och fullständigt bryta samman och gråta så jag kved, min kropp förvandlades till ett krampande, hulkande paket med en orolig och storögd Fjant bedvid sig. Och i sex års tid kommer höstens röda löv med en nostalgiknäpp som ett brev på posten.
Jag slutade gråta oförklarligt. Ljust hår är numera bara ljust hår. Jag kan köra förbi berget utan att bli illamående, och jag förgås inte längre av ångest... Men höstens löv kryper fortfarande in under skinnet på mig och allting som spökar slår över mig med höstvinden. Alla människor som utgjorde mitt liv på den tiden, all förvirring och skit som var min vardag. Hon och han, han och hon, den och det... Alla kommer tillbaka och sätter sig i bröstet som en för stor tugga kanelbulle.
Det ger sig. Och det blir lite lättare för varje år. Till sist kanske jag kan leva en höst i nuet istället för 2004.
http://www.youtube.com/watch?v=XD1cxSE25ck
Under en period av ett år dog tre unga killar i min omgivning, tre killar som inte ens fick uppleva sin 25-årsdag och i två av fallen, inte ens sin 20-årsdag. Det var som att en del av mig dog med dem, delen som var ung och odödlig. Jag blev rädd, överbeskyddande, försiktig, orolig. Jag tappade lite av glädjen och jag tappade kraften att släppa in människor, för rädd för att förlora dem. En del förstod inte, och tyvärr dem som jag behövde allra mest just då. De hade kanske för ont själva?
Idag för 6 år sen försvann någon som valde att själv inte leva längre. Hur det drabbade mig hade nog ingen kunnat veta, allra minst jag själv. Hur mycket det berodde på situationen, på honom, på mig, på timingen, på, världen, livet, på allt, får jag nog aldrig veta. Allt jag vet är att i ett halvår efteråt kunde jag börja gråta när som hellst, hur som hellst, i vilken situation som hellst, utan någon tydlig förklaring. I ett års tid kunde ljust, lockigt hår få mig att bryta samman och mina ben att vika sig under mig. I tre års tid kunde jag inte köra förbi Mariaberget utan att vilja kräkas. I fyra år kunde jag drabbas av ångestattacker och fullständigt bryta samman och gråta så jag kved, min kropp förvandlades till ett krampande, hulkande paket med en orolig och storögd Fjant bedvid sig. Och i sex års tid kommer höstens röda löv med en nostalgiknäpp som ett brev på posten.
Jag slutade gråta oförklarligt. Ljust hår är numera bara ljust hår. Jag kan köra förbi berget utan att bli illamående, och jag förgås inte längre av ångest... Men höstens löv kryper fortfarande in under skinnet på mig och allting som spökar slår över mig med höstvinden. Alla människor som utgjorde mitt liv på den tiden, all förvirring och skit som var min vardag. Hon och han, han och hon, den och det... Alla kommer tillbaka och sätter sig i bröstet som en för stor tugga kanelbulle.
Det ger sig. Och det blir lite lättare för varje år. Till sist kanske jag kan leva en höst i nuet istället för 2004.
http://www.youtube.com/watch?v=XD1cxSE25ck
Kommentarer
Trackback