lillfridan

Det är något med mörker och trötthet... Genast sprider sig känslan i bröstet, vrider en knut i magen, sprider ut sig i lungorna tills man tror att man inte ska kunna andas normal någonsin igen och väller upp i ögonen som en tidvattenvåg. Även om man inte har någonting att sörja, ingen att sakna, ingenting att ångra, så börjar man plötsligt att se sig över axeln som för att se vad det var som försvann, vad det var man gick miste om på vägen. Den vägen som man gick på för att komma dit man nu är. Allt som man kämpat för att uppnå känns som en möjlighet av många och allt som man sa "nej" till verkar så levande. Det stryker sig runt benet som en utsvulten katt, vägrar bli ignorerat och kommer inte acceptera att bli bortschasat. Melankoli...

Jag har ingen gammal kärlek som jag tänker på ibland. Jag har inga "tänk om..." liggande i bakhuvudet, det finns inte många saker i mitt liv jag ångrar. Vänner som har försvunnit finns mest kvar som främmande dofter, någons parfym på en jacka som snarare framkallar en känsla än ett minne.... Ingenting konkret, inga krossade hjärta utan bara en viskning från en tid som ändå är överspelad. Men ändå... Kan jag sakna mig själv. Delar av mig som olika personer tagit med sig när de gick. Rev loss som blodiga köttstycken. Delar som kanske mer var delar av dem än av mig, men likförbannat delar som jag aldrig får tillbaka. Och jag saknar dem. Jag saknar mig.