Jag blir påverkad...
...eftersom det känns så nära, även om det inte har någotning med mig att göra. Det känns så skrämmande och lite för "close to home" när någon man tycker om helt plötsligt förlorar sin kärlek, en kärlek som var menad att hålla för alltid. En del par vet man att de gensat skulle gå vidare om de fick för sig att bryta upp. Man vet att det de har kanske mer handlar om bekvämlighet än passion och man kan tänka sig att de kanske inte ens skulle sörja om tvåsamheten dem emellan skulle ta slut. Och jag känner faktiskt inte så jättemånga som verkligen, verkligen älskar varandra pssionerat och som vet att de skall leva ihop resten av sina liv. Som vet att det blir inte bättre än såhär. Och hon är en av dem, de ovanliga... som bara har verkligen, verkligen älskat.
Men i det här fallet var det så, i alla fall för henne. Det här var Det, och det var lika självklart som luften. Och plötsligt - är det borta. Och hon kan ingenting göra för att ändra på det, beslutet är taget och tärningen kastad. Det är bara... slut... över, borta. Jag skulle nog bara lägga mig ner och dö. Eller i vilket fall som hellst, vilja lägga mig ner och dö. Aldrig mer vakna upp, aldrig mer tvingas andas.
Men alla som någonsin sörjt, vad det än är man har sörjt, vet att det blir bättre. Det är en sjukt klen tröst. Men det blir konstigt nog det. Jag har ingen aning om hur jag skulle komma över det om Thomas bestämde sig för att lämna mig, men självklart skulle jag väl komma över det på något vis någon gång. Antagligen genom att trasa sönder mig själv till oigenkännlighet, men jag skulle komma ut på andra sidan på något sätt. För det är det man gör. Man överlever.
Men vill man....?
http://www.youtube.com/watch?v=ZCVN-nJ4KXU&feature=related
Men i det här fallet var det så, i alla fall för henne. Det här var Det, och det var lika självklart som luften. Och plötsligt - är det borta. Och hon kan ingenting göra för att ändra på det, beslutet är taget och tärningen kastad. Det är bara... slut... över, borta. Jag skulle nog bara lägga mig ner och dö. Eller i vilket fall som hellst, vilja lägga mig ner och dö. Aldrig mer vakna upp, aldrig mer tvingas andas.
Men alla som någonsin sörjt, vad det än är man har sörjt, vet att det blir bättre. Det är en sjukt klen tröst. Men det blir konstigt nog det. Jag har ingen aning om hur jag skulle komma över det om Thomas bestämde sig för att lämna mig, men självklart skulle jag väl komma över det på något vis någon gång. Antagligen genom att trasa sönder mig själv till oigenkännlighet, men jag skulle komma ut på andra sidan på något sätt. För det är det man gör. Man överlever.
Men vill man....?
http://www.youtube.com/watch?v=ZCVN-nJ4KXU&feature=related
Kommentarer
Postat av: Viktoria
Hej! Viktoria heter jag...Du kommer säker inte ihåg mig eller vill kanske inte komma ihåg mig! haha Men vi gick i samma skola/klass i högstadiet... Jag hittade in här då jag skulle kolla något annat i cyberspace och kände att jag va tvungen att skriva några rader då jag kände igen dig...Hoppas du inte tar illa upp!! Isf är det bara att radera och glömma...Eller svara! Vilket du inte heller behöver göra ;) Fin blogg iaf och Du verkar må bra och ha fullt upp! =) Mvh/Viktoria
Trackback