Rationalisering på hög nivå.
När ångesten börjar komma krypande i medvetandets yttre kanter, rinnande som trygflytande sirap i alla skrymslen och vårer som man omsorgsfullt försökt lappa ihop under årens gång, så har jag ypperliga tekniker för att pressa tillbaka den till den källarhåla den hör hemma i. Rationalisering är min melodi och jag är väldigt bra på det. Det går alltid att resonera sig fram till någon anedning som gör det legitimt att strunta i att plugga/dricka ett glas vin fast jag inte borde/köpa godis/ta en tupplur mitt på dagen/eller vad det nu må vara som man får ångest över. Och om det inte går att resonera så kan man alltid bara pressa bort tanen på det och vägra fundera på det. Men till och med jag blev förvånad över hur djupt rotad denna förmåga är, vilket jag blev medveten om för några nätter sen.
Jag drömde en dröm med den sedvanliga drömlogiken. Jag ska försöka förklara den, men som alla vet är det sällan raka rör och logiska följder i drömmar.
Jag satt på nedervåningen på fiket stugan/huset och fikade med Jenny och min pappa. Jag kommer på att jag ska hämta något och börjar jogga därifrån utan att tala om för dem vart jag ska. Jag joggar hem till min mamma och plockar upp en påse med bröd och fikabröd ur brevlådan (att mamma bor en mil utanför stan var inget problem för fiket låg där persboskolan egentligen ligger, såklart...). Då börjar jag få ångest över att jag lämnade Jenny och pappa utan att tala om vart jag skulle. Jag tänker på hur jobbigt det är att sitta med någon som man inte känner och försöka komma på någonting att säga och det slutar med att man börjar fila naglarna eller nått, bara för att försöka bli kvitt den tryckta stämningen. Jag får mer och mer ångest och försöker resonera mig fram till ett sätt att tänka som gör att det inte ska kännas så farligt. När jag inte kommer på något så tänker jag "ja, men eftersom det här är en dröm så kan jag väl bestämma att tiden började stå stilla när jag gick. Så står den stilla tills jag kommer tillbaka, och de behöver inte ens märka att jag gick" Så panorerade jag över i drömmen och såg hur de satt förstelnade på fiket. Då kom mamma inåkande på uppfarten i en mintrön Jaguar och så fick jag skjuts med henne tillbaka....
Jaha?
Ångesten var borta iaf.
Jag drömde en dröm med den sedvanliga drömlogiken. Jag ska försöka förklara den, men som alla vet är det sällan raka rör och logiska följder i drömmar.
Jag satt på nedervåningen på fiket stugan/huset och fikade med Jenny och min pappa. Jag kommer på att jag ska hämta något och börjar jogga därifrån utan att tala om för dem vart jag ska. Jag joggar hem till min mamma och plockar upp en påse med bröd och fikabröd ur brevlådan (att mamma bor en mil utanför stan var inget problem för fiket låg där persboskolan egentligen ligger, såklart...). Då börjar jag få ångest över att jag lämnade Jenny och pappa utan att tala om vart jag skulle. Jag tänker på hur jobbigt det är att sitta med någon som man inte känner och försöka komma på någonting att säga och det slutar med att man börjar fila naglarna eller nått, bara för att försöka bli kvitt den tryckta stämningen. Jag får mer och mer ångest och försöker resonera mig fram till ett sätt att tänka som gör att det inte ska kännas så farligt. När jag inte kommer på något så tänker jag "ja, men eftersom det här är en dröm så kan jag väl bestämma att tiden började stå stilla när jag gick. Så står den stilla tills jag kommer tillbaka, och de behöver inte ens märka att jag gick" Så panorerade jag över i drömmen och såg hur de satt förstelnade på fiket. Då kom mamma inåkande på uppfarten i en mintrön Jaguar och så fick jag skjuts med henne tillbaka....
Jaha?
Ångesten var borta iaf.
Kommentarer
Trackback