lillfridan

Idag höll jag på att få fullständigt fnatt på Thomas när han hade glömt att gå ut med Zippen åt mig och sådär nonchalant räckte nyckeln till mig när jag bara var hemma för att vända:
- Öh, du kan ju ta den här för jag har inte gått ut med honom, glömde.
Alla kan glömma, det är inte det som är problemet. Det jag störde mig mest på är att han inte var ångerfull, inte ledsen, inte bad om ursäkt, inte såg lite uppgiven ut utan bara "Vaddå? Här har du nyckeln". Jag hade inte tid att gå dit, det var därför jag bad honom gå. Jag skulle bara hem och vända och hade  inte alls tid att gå ut med hunden. Och då kom jag så klart att tänka på att han lovat (han till och med bad om) att läsa min uppsats men inte gjort det fastän jag ber honom gång på gång. Jag kan inte lägga ut den innan han läst den, för han skulle rätta det jag skrivit. Och där igen - så sjukt nonchalant, "Jag har ju inte hunnit! Nästa gång kanske jag bara ska säga nej???" Ööööh, ja? Om du inte har tid så ska du inte lova något, det är väl inte så jäkla svårt att förstå? Jag är jättetacksam att han finns för mig och hjälper mig, men till saken hör att om han inte kan så hittar jag ju en annan lösning,  jag är inte handikappad. Men när han SÄGER att han ska hjälpa mig så utgår jag ju ifrån att han faktiskt gör det och planerar mitt liv därefter! Och som sagt så är det så sjukt störande att han inte ens kan visa att han är ledsen när han glömmer eller inte hinner utan agerar som om jag borde fatta det. Hurdå??
Älskade bajskorv.