lillfridan

Så var karusellen igång igen. Jag vet inte varför jag ännu en gång utsätter mig för den ångest det innebär att skriva uppsats. Och den här gången är det en D-uppsats jag gett mig in på att göra. Idag var jag på det första mötet med mina kurskamrater och min lärare, och det är samma process som alltid. Man kommer dit med en ganska intressant och kul idé som man tycker ska vara rolig att undersöka. Man kliver ut ett par timmar senare, fullständigt nerslagen och förvirrad. "Vad menar du med det? Du måste avgränsa din fråga? Hur ska du motivera det ställningstaganter? Har du tänkt på det här och det här? Vilken är din målgrupp? Vad ska du använda den teorin till? Har du funderat på analysverktygen? Du är inte öppen nog. Du måste avgränsa, avgränsa, avgränsa, motivera, motivera, motivera!" Och så lyssnar man på alla de andra som sitter där: "Jag funderar på att göra en innehållsanalys av individens rationaliseraing av identifikationsprocessen inom det dialektiska förhållandet på arbetsmarknaden och använda mig av den Foucaltiska ansatsen inom det diskursiva fältet för att testa mina kommande hypotser i frågan." Skjut mig.
Jag tänkte gå och bryta ihop nu.