lillfridan

Jag har kommit på hur jävla skönt det är när man inser att man faktiskt inte bryr sig. Det är ju när man fortfarande engarerar sig i en person som man går sönder, får ont, görs illa. Det är när man fortfarande vill laga något som man blir så sjukt besviken när det ständigt faller samman. När man blir frustrerad och ligger vaken om nätterna och grubblar. När man dessutom blir besviken för att det man engarer sig i inte märker hur man kämpar.

Men att inte bry sig - ah, vilken lättnad! Att inse att "Nej, jag älskar faktiskt inte dig" är en underbar frihetskänsla. Att inte känna sig tvingad att visa eller bevisa någonting, inte tvungen att förklara eller argumentera. Inte vill försvara eller förstå. När man inte ens bryr sig tillräckligt för att bli arg eller vilja skrika. Bara, ingenting...

Underbart.

Jag borde kommit på det tidigare.