Barn - igen.
Jag blir så trött på att jag ska ses som konstig och opålitlig bara för att jag inte fattar grejen med föräldraskapet. Jag hatar inte barn, jag är inte hysterisk, galen eller agressiv. Jag fattar bara inte poängen med föräldraskapet och hysterin att yngla av sig. Jag ocg förstår framför allt inte varför en vuxen kvinna alltid ska idintifieras med moderskapet. Kan man inte vara en vuxen kvinna utan att vara mamma? Och alla stackars pappor då som blir inkörda i ett hörn någonstans och vars föräldraskap knappt nämns?
Varför är jag den som är dum i huvet bara för att jag inte gillar tanken på barn och inte tycker att föräldraskapet är målet i livet? Varför ska jag bli glad och hoppa och studsa av glädje när folk berättar att de ska ha/har fått barn när jag faktiskt inte tycker att det är speciellt roligt? Ok ok, jag är inte den bäste på att uttrycka mig politiskt korrekt och min käft glappar ganska ofta snabbare än min hjärna tänker, men jag har ALDRIG undvikit att umgås med någon för att den har barn. Jag har haft många barn i knät, jag har lekt med en massa ungar och jag har hållit ett vakande öga på barn till många vänner, och aldrig förändrat min syn på de vänner jag har som har skaffat barn! Men de som har barn undviker att umgås med oss som väljer att inte ha barn för vi "förstår inte" och vi "utvecklas ju inte åt samma håll" som vad dom gör. Nä, tacka fan för det. Vi som inte har barn tänker på oss själva och på vår omgivning, inte bara på en enda person som inte ens kan tacka för all energi som läggs på den. Det är så det ska vara när man har barn: man ska lägga nästan all energi på barnet, absolut. Men man kan inte förvänta sig att resten av världen skall göra det. Det föds en jäkla massa barn hela tiden och jag kan inte automatiskt tycka att just din unge är underbar, bara för att jag tycker att du är det.
Plötsligt så umgås de gamla vännerna bara med andra mammor (inte pappor), och glömmer helt bort att vi andra faktiskt existerar även om vi inte har nån unge på armen. Vi får inte bli gudmor, för vi har inga barn. Vi får inte följa med på stan och fika, för vi har inga barn. Vi får inte ens ett SMS, för vi har inga barn. Vi får inte bsök av våra föräldrar, för vi har inga barn. Vi får inte ekonomisk hjälp, för vi har inga barn.
Men det är vi som är dumma som inte förstår att barn är meningen med livet? Vi kanske till och med är onormala och oförståliga, inte riktiga kvinnor.
Det är ofta jag får höra negativa saker om äktenskapet och när fol får höra att jag är gift så kommer kommentaren "Jaha, grattis då, eller nått...". Men jag kan ju inte ta det personligt att folk inte förstår poängen med äktenskapet. Istället så får jag vara säker på att det var rätt för mig och sen låta folk tycka vad de vill. Men jag kan inte tycka så om föräldraskapet? Och jag MÅSTE tycka att ungar är skitintressant bara för att mina vänner har dem? Varför då? Thomas behöver ju inte gulla med dem, det är ingen som ser honom som poålitlig bara för att han inte fattar grejen med ungar, och han är ännu mer negativ till saken än vad jag är! Men han är man, så då är det ok att han inte "förstår". Men jag måste?? Varför??