Till alla 15-åriga krossade hjärtan därute
Jag sprang på en gammal bekant på stan igår efter att jag varit ute och gått med farbror Zippen (som envisas med att sprida sina kottar över flera kvadtakilometer av snödrivor). Det känns underligt att kalla honom för "bekant" med tanke på allt han har betytt för mig en gång i historien. Jag är nästan säker på att vi älskade varandra en kort stund en gång i tiden. Jag är ännu mer säker på att vi hatade varandra en stund långt senare. Och att glida in i hans famn igen var så välbekant och enkelt, en famn jag trivs att vara omsluten av.
Som jag har trånat efter honom, en sommar av mitt liv. Som jag har velat slå honom en vinter. Som jag har längtat efter, svurit över, saknat och förbannat honom. Vad han inte längre betyder någonting.
Han är 32 år, singel, arbetslös och bor hemma hos mamma. Hans framtidsdröm är att få en praktikplats och anlägga rabatter. Han var på väg till systemet.
Jag är 23, gift och bor i hus. Min framtidsdröm är att flytta tillbaka till Ystad, resa och se världen och leva lycklig i alla mina dagar. Jag var på väg till gymmet.
Men en gång i tiden befann vi oss på samma plats och våra hjärtan möttes. Hans avvisade mig och jag längtade så efter att han skulle vilja ha mig som något mer än någon han kunde plocka upp hur som hellst när han ville, och det var det "hans" sång sa mig:
" Just a shoulder to cry on, That's all I've been to you. Just someone to rely on when your world is empty and blue.
I'm just someone you call ´dear´ anytime you choose. I'm someone you run to, someone you use.
I'm just someone to talk to, and that's all I'll ever be. Just a clown you can laugh with, someone to treat as you need.
I'm just a fool you can love on, any time you choose. I'm just someone you run to, someone you use"
Nu så ser jag att en famn man trivs i ibland bara är just det: en famn man trivs i. Jag har gått om honom, han har stannat kvar. Han står och stampar på precis samma plats som då för så många år sen, och jag är inte ens samma människa längre. Om han vore lycklig skulle väl inte det göra så mycket. Men han lät allt annat än lycklig. Och även om hans famn fortfarande är bekväm så kommer jag aldrig någonsin befinna mig i den, jag kommer aldrig någonsin att längta efter den, jag kommer inte heller att förbanna den. Hans famn har bara en välbekants doft, ett minne som inte längre är sant. Tänk om någon kunde talat om det för mig den sommaren, att om några år kommer han inte längre vara värd din tid eller din ansträngning. Om några år kommer du att ha gått om honom och allt som är han. Då kommer att ha lämnat det bakom dig och allt ni någonsin har haft gemensamt kommer att ha reducerats till en doft på en skjorta och en flyktig känsla av igenkännande i en kram. Om några år....
Men ett löfte om något några år fram i tiden hjäler inte en 15-årings brustna hjärta...
Som jag har trånat efter honom, en sommar av mitt liv. Som jag har velat slå honom en vinter. Som jag har längtat efter, svurit över, saknat och förbannat honom. Vad han inte längre betyder någonting.
Han är 32 år, singel, arbetslös och bor hemma hos mamma. Hans framtidsdröm är att få en praktikplats och anlägga rabatter. Han var på väg till systemet.
Jag är 23, gift och bor i hus. Min framtidsdröm är att flytta tillbaka till Ystad, resa och se världen och leva lycklig i alla mina dagar. Jag var på väg till gymmet.
Men en gång i tiden befann vi oss på samma plats och våra hjärtan möttes. Hans avvisade mig och jag längtade så efter att han skulle vilja ha mig som något mer än någon han kunde plocka upp hur som hellst när han ville, och det var det "hans" sång sa mig:
" Just a shoulder to cry on, That's all I've been to you. Just someone to rely on when your world is empty and blue.
I'm just someone you call ´dear´ anytime you choose. I'm someone you run to, someone you use.
I'm just someone to talk to, and that's all I'll ever be. Just a clown you can laugh with, someone to treat as you need.
I'm just a fool you can love on, any time you choose. I'm just someone you run to, someone you use"
Nu så ser jag att en famn man trivs i ibland bara är just det: en famn man trivs i. Jag har gått om honom, han har stannat kvar. Han står och stampar på precis samma plats som då för så många år sen, och jag är inte ens samma människa längre. Om han vore lycklig skulle väl inte det göra så mycket. Men han lät allt annat än lycklig. Och även om hans famn fortfarande är bekväm så kommer jag aldrig någonsin befinna mig i den, jag kommer aldrig någonsin att längta efter den, jag kommer inte heller att förbanna den. Hans famn har bara en välbekants doft, ett minne som inte längre är sant. Tänk om någon kunde talat om det för mig den sommaren, att om några år kommer han inte längre vara värd din tid eller din ansträngning. Om några år kommer du att ha gått om honom och allt som är han. Då kommer att ha lämnat det bakom dig och allt ni någonsin har haft gemensamt kommer att ha reducerats till en doft på en skjorta och en flyktig känsla av igenkännande i en kram. Om några år....
Men ett löfte om något några år fram i tiden hjäler inte en 15-årings brustna hjärta...
Kommentarer
Trackback