Ätstörd?
Min relation till mat har inte varit normal stora delar av mitt liv, och det vet jag om. Men jag tror inte att det är så många nadra som vet det för jag lider jämt av störnings-midervärdeskomplex (???) och tycker inte jag att ska klaga över mina egna störningar eftersom det är så många andra som har det värre. Jag har haft och har vänner med bullemi och anorexia och det som jag har litit av har ju inte varit i närheten... Eller har det?
Jag har nog aldrig haft en "normal" relation till min vikt. Jag kan inte minnas att jag någonsin i hela mitt liv varit nöjd. Jag minns bilder från lekis som jag hatade eftersom jag tyckte att jag var tjock på dem. Jag kommer ihåg när jag på lågstadiet ville börja banta. Vi fick se en informationsfilm om ätstörningar någon gång på lågstadiet och jag kommer ihåg att jag blev så avundsjuk på tjejerna i filmen som hade anorexia, för de fick i alla fall vara smala. Jag var bara en tjockis, ett fetto, eller som min mamma kallade mig "en liten rund tjej". Jag har haft nästan alla förbud man kan ha på sig själv. Alkoholförbud, köttförbud, godisförbud, fettförbud, kolhydratsförbud, matförbud... Och ändå har jag aldrig sett mig som någon med en ätstörning. Den enda gången jag kände mig tvingad att ta en titt i spegeln var när jag på fyllan kom hem, tryckte i mig en halv skogaholmslimpa med sylt, för att sen gå in på toa och försöka kräkas upp allt, men inte kunde eftersom jag inte har några kräkreflexer. Det var sex år sen. Och ingen vet någonting.
Jag har i perioder hatat allting hos mig själv och det är bara senaste åren som jag har kommit på att jag faktiskt är ganska bra. Folk som tror att jag är arrogant har inte förstått någonting, och är ofta inte intresserade av att ta reda på sanningen. Det är ofta dem som tror att bara för att jag uppfattas som "stark" så får man säga och göra vad man vill mot mig. Som om jag vore gjord av sten. Som om jag inte kan gråta eller mitt hjärta inte kan krossas som äggskal. Som att jag aldrig hatat mig själv så mycket att jag velat ha ihjäl mig själv och sluta finnas för allas bästa. De människorna vet inte och vill inte veta heller. De är för upptagna med sin egen smärta och skiter i andras, för blinda för att se att de inte är ensamma med sina plågor.
Men jag har insett, med hjälp av två underbara män och några fantastiska kvinnor, att jag faktiskt är bättre än att gråta över andras val. Jag måsta vara snäll mot mig själv och ta hand om mig själv för jag betyder mycket för andra människor också. Sen jag började träna har jag kommit fram till det som så många andra redan kommit fram till: det som behövs för att må bra fysiskt och psykiskt är balans. Man kan inte svälta sig i perioder för att så fort man gått ner till det man vill väga börja frossa igen. Man kan inte tro att det räcker att bara äta grönsaker och inte röra på sig. Man måste hitta en balans där man äter lagom och rör sig lagom, och vikten är inte allt. Att man kan vara bekväm i sina favoritjeans eller se bra ut i sin glittriga kjol betyder så mycket mer. Och omge sig med människor som man mår bra av, inte människor som får en att vilka slå knut på sig själv för att göra dem nöjda, för man lyckas aldrig ändå. Man måste vara nöjd med sig själv. Tillåta sig saker istället för att förbjuda. Balans.