Det däringa livet....
Häromdagen råkade jag titta på förlossningskliniken när jag var på gymmet. I detta avsnitt så handlade det ganska mycket om två läkare som var far och son och som jobbade tillsammans med att förlösa barn. Sonen pratade om hur häftigt det skulle vara om hans son i sin tur skulle vilja läsa till läkare så att de två en dag skulle kunna jobba tillsammans. "Men i så fall får kan inte ta något sabbatsår, för jag kommer vara unegfär 60 när han går ut från medicinskolan, haha". Så fick man se bilder när han umgicks med sina barn och sin pappa, han talade om livet och om framtiden osv...
Så avslutar de avsnittet med att berätta att den yngre läkaren, dvs sonen, hade stannat på motorvägen för att hjälpa ett par som fått punktering, en mötande bil hade fått sladd och mejat ner honom och han dog direkt.
Och så var det med de planerna och alla framtidsdrömmer som han bara förutsatt att han skulle kunna uppfylla. Så var det att se sina barn växa upp och leva tills de gick ut medicinskolan. Han fick inte ens leva till 40. Det kan gå så jävla snabbt och allt är så satans godtyckligt. Det räcker med en sekunds obetänksamhet, ett misstag, en person som inte är snäll eller en stunds dålig tajming så får man inte finnas längre. Och för någon människa är man det viktigaste som finns i världen och det betyder allt att just du finns. När man inte gör det längre då...? Finns det någon mening? Finns det nån "större plan" för allt, där det ingår att folk ska bli påkörda och inte finnas längre? Jag kan bli så arg när jag tänker på hur godtyckligt livet är. Rättvisa finns inte och garantier finns inte. Vi bara förutsätter en massa saker och hoppas på att det blir som vi tror. Och vi blir helt handfallna när det inte blir så, för vi har aldrig ens tänkt tanken på att allt plötsligt en dag kan vara över...