Svenska kyrkan...
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/article5682153.ab
Jag har ett litet kärleksförhållande till svenska kyrkan, vilket en del kanske tycker är underligt. Jag är inte troende alls, men på något vis talar ändå kyyrkan till mig. Jag tror att jag tilltalas av tanken att det där finns människor som är så övertygade om att det faktiskt finna något högre och viktigare, nått som jag själv inte kan tro på. Det är för övrigt inte bara svenska kyrkan som tilltalar mig, jag hade lika gärna kunnat gömma mig i ett buddhisttempel om det hade varit på det viset. Det finns ett lugn i själva kyrkan som byggnad, som jag tror beror på lugnet i kyrkan som rörelse. En fungerande kyrka, en fungerande församling tar aldrig till hot och hat, den finns när den behövs och blirinte förnärmad om folk sedan går vidare när de klarar av att gå själva igen. Självklart stöttar jag inte radikal och egoistisk religiositet, men varför måste människor alltid dra allting till sin absoluta spets? (det får man bara göra när det kommer till könsroller för att folk inte fattar annars;))
Det bästa exemplet på varför man ska stötta svenska kyrkan även om man inte är troende är arbetet de utförde efter tsunamin. Ingen annan myndighet, inte ens svenska staten själv, gjorde någonting vettigt. Men svenska kyrkans frivilliga stod där och gjorde allting för att hjälpa folk i den värsta krisen som vi kan tänka oss. De finns där när vi krackelerar och går upp i sömmarna och kräver så lite tillbaka, medan psykvården och läkarna står drunkande och stela bakom sin byrokrati. "Vi jobbar inte så här" Nähe. Tack och hej.
Kyrkan som institution är för mig en institution av medkänsla och medmänsklighet. "Gud" kommer för mig ganska långt ner på listan över vad kyrkan innebär. Om man tror, är väl det fantastiskt. Om man inte tror så kan man fortfarande lita på att de som faktiskt gör det kan finnas där när ingen annan gör det. Du behöver bara be om hjälp så finns den. Försök det på ingång 29.
Jag har ett litet kärleksförhållande till svenska kyrkan, vilket en del kanske tycker är underligt. Jag är inte troende alls, men på något vis talar ändå kyyrkan till mig. Jag tror att jag tilltalas av tanken att det där finns människor som är så övertygade om att det faktiskt finna något högre och viktigare, nått som jag själv inte kan tro på. Det är för övrigt inte bara svenska kyrkan som tilltalar mig, jag hade lika gärna kunnat gömma mig i ett buddhisttempel om det hade varit på det viset. Det finns ett lugn i själva kyrkan som byggnad, som jag tror beror på lugnet i kyrkan som rörelse. En fungerande kyrka, en fungerande församling tar aldrig till hot och hat, den finns när den behövs och blirinte förnärmad om folk sedan går vidare när de klarar av att gå själva igen. Självklart stöttar jag inte radikal och egoistisk religiositet, men varför måste människor alltid dra allting till sin absoluta spets? (det får man bara göra när det kommer till könsroller för att folk inte fattar annars;))
Det bästa exemplet på varför man ska stötta svenska kyrkan även om man inte är troende är arbetet de utförde efter tsunamin. Ingen annan myndighet, inte ens svenska staten själv, gjorde någonting vettigt. Men svenska kyrkans frivilliga stod där och gjorde allting för att hjälpa folk i den värsta krisen som vi kan tänka oss. De finns där när vi krackelerar och går upp i sömmarna och kräver så lite tillbaka, medan psykvården och läkarna står drunkande och stela bakom sin byrokrati. "Vi jobbar inte så här" Nähe. Tack och hej.
Kyrkan som institution är för mig en institution av medkänsla och medmänsklighet. "Gud" kommer för mig ganska långt ner på listan över vad kyrkan innebär. Om man tror, är väl det fantastiskt. Om man inte tror så kan man fortfarande lita på att de som faktiskt gör det kan finnas där när ingen annan gör det. Du behöver bara be om hjälp så finns den. Försök det på ingång 29.
Kommentarer
Trackback