lillfridan

Av gammal vana så tror jag ibland att jag måste ändra på sanningen för att den jag älskar mest i världen ska fortsätta älska mig tillbaka. Jag tror att jag, lilla, dumma jag, inte möjligtvis kan vara tillräckligt bra för en sådan underbar människa. Jag är impulisv, jag är lat, jag är långsint och tjurig och passionerad, så jag gör dumma saker som jag vet att jag inte borde. Och jag tror att jag måste vara bättre hela tiden, att jag måste förbättra mig och att jag måste lära mig och skärpa mig. Att jag måste censurera mig själv de gånger jag inte är så bra som jag tror att jag behöver vara för att få ha honom kvar.
Men så gör jag någonting ogenomtänkt, och direkt går jag in i mina gamla vanor och tror att det kommer hjälpa att låtsas som att det aldrig hände. Jag hittar på nån dum historia, pladdrar ur mig den rodnande och uppenbar och tror att det ska fungera. Men så kastar jag en enda blick på Thomas och vet, jag vet, att jag aldrig kan ljuga och låtsas för det är DÅ jag blir sämre. Så jag säger sanningen istället, jag visar upp hela nakna mig och är beredd att ta straffet. Jag är beredd att ta bespottningen. Men han ler mot mig, kysser mitt hår och säger:
"Det där bryr jag mig inte om. Jag bryr mig bara om att jag kan lita på att du säger som det är. Du måste försöka att aldrig mer ljuga för att dölja något du gjort, för lögnen är värre än handlingen."

Jag vet inte vad jag har gjort för att få ha den här mannen som min egen, men jag släpper honom aldrig. Jag ska bara älska honom så mycket att hjärtat spricker på mig, och jag ska göra det resten av mitt liv.