Tonårshjältar
Så fick jag då äntligen se dem... Dia Psalma, mina hjältar från ungdomens mörka år. Så poetiskt. Men det är nog så det är, Dia Psalma är bandet som fastnat och blivit kvar år ut och år in och... (oj vad det här blir klishé) stått vid min sida. Många stunder när jag varit helt ensam i världen har det varit Dia Psalma som hållt ett fast grepp runt mig och talat om att allting kommer att bli bra igen. När hela världen varit kaos och allting inuti mig skrikit i panik så har jag kunnat stänga in mig i min källarhåla och låtit musiken överrösta paniken. När jag trott att det svarta inuti mig skulle dränka mig så kunde alltid Tro rätt tro fel eller Alla älskar dig tämja allt det onda och ge en stunds lättnad.
Jag har inte någon relation till musik för övrigt. Jag kan lyssna på den, jag kan sjunga med i texterna. Men den betyder ingenting på det viset. Den talar inte specifikt till mig, utan den bara finns där. Som folk i en klunga. Med Dia Psalma har varit som en nära vän, även om beståndsdelarna i bandet inte har en aning om att jag existerar. Och självklart var det Dia Psalma och inte något stort, spektakulärt eller pretentiöst inneband eller hypad singer-songwrighter som satte sig tillrätta i mitt hjärta. Det är ju ändå jag. Självklart är det ett litet svenskt punkband (oh förlåt grabbar... hårdrocksband) från Strängnäs som under två namn (självklart är även Strebers mina hjältar) betytt så mycket. Och själklart var det inte en massa svarta invecklade texter på engelska/latin/swahili som plockade upp en söndertrasad LillFridan och vaggade henne till söms, utan det var Emelie, Luft, Skymningstid och Ack högaste himmel med sina enkla, uttrycksfulla texter som kan säga så mycket mer om man vill. Eller bara vara. Det kanske är där det ligger: med Dia Psalma fick jag bara vara. Inte låtsas eller gömma mig bakom en massa hårda skal, inte kämpa, inte jobba så jävla hårt för att alls orka upp på morgonen. Utan bara vara lilla LillFridan, opretantiös, naiv, känslig, sentimental och alldeles för snäll för sitt eget bästa.
Så hur som hellst (fröken dravel, babbel, sentimentalsnacktjabbel) så vill jag bara tacka Ulke, Ztikkan, Stipen och Pontus, och så självklart Johnny Rydh. Jag vet inte riktigt vad/var/hur jag varit utan er men jag gissar att jag inte varit riktigt den jag är med tanke på hur jävla trasig jag var en gång i tiden. Tack tack och jag hoppas vi ses igen.
Jag har inte någon relation till musik för övrigt. Jag kan lyssna på den, jag kan sjunga med i texterna. Men den betyder ingenting på det viset. Den talar inte specifikt till mig, utan den bara finns där. Som folk i en klunga. Med Dia Psalma har varit som en nära vän, även om beståndsdelarna i bandet inte har en aning om att jag existerar. Och självklart var det Dia Psalma och inte något stort, spektakulärt eller pretentiöst inneband eller hypad singer-songwrighter som satte sig tillrätta i mitt hjärta. Det är ju ändå jag. Självklart är det ett litet svenskt punkband (oh förlåt grabbar... hårdrocksband) från Strängnäs som under två namn (självklart är även Strebers mina hjältar) betytt så mycket. Och själklart var det inte en massa svarta invecklade texter på engelska/latin/swahili som plockade upp en söndertrasad LillFridan och vaggade henne till söms, utan det var Emelie, Luft, Skymningstid och Ack högaste himmel med sina enkla, uttrycksfulla texter som kan säga så mycket mer om man vill. Eller bara vara. Det kanske är där det ligger: med Dia Psalma fick jag bara vara. Inte låtsas eller gömma mig bakom en massa hårda skal, inte kämpa, inte jobba så jävla hårt för att alls orka upp på morgonen. Utan bara vara lilla LillFridan, opretantiös, naiv, känslig, sentimental och alldeles för snäll för sitt eget bästa.
Så hur som hellst (fröken dravel, babbel, sentimentalsnacktjabbel) så vill jag bara tacka Ulke, Ztikkan, Stipen och Pontus, och så självklart Johnny Rydh. Jag vet inte riktigt vad/var/hur jag varit utan er men jag gissar att jag inte varit riktigt den jag är med tanke på hur jävla trasig jag var en gång i tiden. Tack tack och jag hoppas vi ses igen.
Kommentarer
Trackback