Dum dum sill sill
jag gjorde nått dumt idag, sånt där som man vet att man inte ska göra, men man kan bara inte låta bli. Sånt där man gör när man är lite deppig och trött och bara vill få det ur sig.
Och idag har jag varit trött och det verkar som att deppigheten bara hakar på när man är så. Så jag packade in Zippen i bilen och åkte ut till Fullerö och till området där min mormor och morfar bodde när jag var liten. Då var det ett område där vanliga människar bodde i små stugor, stugor som en gång varit sommarstugor men som många byggt om till året-runt-boende.
Och jag visste att jag skulle bli besviken. Och jag visste att jag skulle bli ledsen. Men jag åkte dit ändå. Och det som mötte mig var... Huvva. Mormor och morfars hus, som jag har bott i, som jag har ätit, sovit, skrattat, firat jul, fikat och gråtit i var ombyggt. Ommålat. Men konstigt nog var det inte det nya som berörde mig mest utan det som faktiskt fanns kvar. Deras gamla dörr med dörrknackaren på som jag vet exakt hur den låter. Det gamla skjulet på bakgården. Mormors batikgardin i lillstugan. Hallonhäcken där jag och mormor stod så många gånger för att plocka hallon som vi åt till glassen. Nu finns ingen mormor kvar. Men hallonhäcken stod där. Och morfar är nästan blind, nästan döv och klarar knappt av att gå till affären för han blir så anfådd. Men hans plåtskjul stod där fortfarande.
Jag ställde bilen vid gräsmattans slut, där vägen ner till sjön börjar. Och därifrån var inte mycket sig likt. Den bild jag ser inuti mig när jag tänker på platsen är en lummig skogsplätt fylld med blommor, högt gräs, massor med stora träd som täckte himlen när man gick in på den lilla stigen fram till bryggan och tog sitt morgondopp. Men det var på den tiden då det var viktigare med gemytlighet än sjöutsikt. När det betydde mer att kunna bada ostört med sina vänner, barn och barnbarn, än att ha panoramafönster som vetter mot ett vatten man aldrig satt sin fot i.
Tre träd stod där nu. Ingen avskildhet mellan bryggan och husen, att sitta där var som att störa en vacker tavla som rikemännen betalat dyrt för att sitta i sin luftkonditionerade glasveranda och titta på. Om de ens tittar. Om mormor sett det hade hon sörjt ögonen ur sig. Istället är det nu jag som gör det. Fy fan.
Så dumt av mig att åka dit. Så dumt, men skönt. För saker och ting utvecklas och förändras och det måste man lära sig att acceptera. Nu är med min mamma som är mormor och nya minnen ska skapas.
Och idag har jag varit trött och det verkar som att deppigheten bara hakar på när man är så. Så jag packade in Zippen i bilen och åkte ut till Fullerö och till området där min mormor och morfar bodde när jag var liten. Då var det ett område där vanliga människar bodde i små stugor, stugor som en gång varit sommarstugor men som många byggt om till året-runt-boende.
Och jag visste att jag skulle bli besviken. Och jag visste att jag skulle bli ledsen. Men jag åkte dit ändå. Och det som mötte mig var... Huvva. Mormor och morfars hus, som jag har bott i, som jag har ätit, sovit, skrattat, firat jul, fikat och gråtit i var ombyggt. Ommålat. Men konstigt nog var det inte det nya som berörde mig mest utan det som faktiskt fanns kvar. Deras gamla dörr med dörrknackaren på som jag vet exakt hur den låter. Det gamla skjulet på bakgården. Mormors batikgardin i lillstugan. Hallonhäcken där jag och mormor stod så många gånger för att plocka hallon som vi åt till glassen. Nu finns ingen mormor kvar. Men hallonhäcken stod där. Och morfar är nästan blind, nästan döv och klarar knappt av att gå till affären för han blir så anfådd. Men hans plåtskjul stod där fortfarande.
Jag ställde bilen vid gräsmattans slut, där vägen ner till sjön börjar. Och därifrån var inte mycket sig likt. Den bild jag ser inuti mig när jag tänker på platsen är en lummig skogsplätt fylld med blommor, högt gräs, massor med stora träd som täckte himlen när man gick in på den lilla stigen fram till bryggan och tog sitt morgondopp. Men det var på den tiden då det var viktigare med gemytlighet än sjöutsikt. När det betydde mer att kunna bada ostört med sina vänner, barn och barnbarn, än att ha panoramafönster som vetter mot ett vatten man aldrig satt sin fot i.
Tre träd stod där nu. Ingen avskildhet mellan bryggan och husen, att sitta där var som att störa en vacker tavla som rikemännen betalat dyrt för att sitta i sin luftkonditionerade glasveranda och titta på. Om de ens tittar. Om mormor sett det hade hon sörjt ögonen ur sig. Istället är det nu jag som gör det. Fy fan.
Så dumt av mig att åka dit. Så dumt, men skönt. För saker och ting utvecklas och förändras och det måste man lära sig att acceptera. Nu är med min mamma som är mormor och nya minnen ska skapas.
Kommentarer
Trackback