Dag 3, 4 och 5.
Dag tre och fullstänig dekadens. Bara massa vin, mat och sol och ingenting producerat. Från vår balkong kunde vi se en restaurang som låg jättefint till uppe på bergets yttersta topp ovanför staden och vi tänkte att det skulle vara mysigt att gå upp där och äta på kvällen. Så när mörkret började falla så knatade vi väg upp för berget och följde skyltarna fram till restaurangens dörr och vi klev på. Fint dukat och snofsig meny gav oss intrycket att det var en spännande upplevelse som väntade. Det vi fick var... Tja, låt oss säga såhär för att vara snälla: det var skitdåligt. Jag fick en skosula som de kallade fisk. Till det en "grönsallad" som påminde mest om donkens sidesalad: hårda vitkålslinknande blad och en körsbärstomat i mitten. Thomas fick en halvrå klump med fläsk, två stekta annanasskivor, två katrinplommon och ett inlagt päron. Och på tallrikens kant hade de pudrat lite.... kanel? Men betalt kunde de ta. När vi gick därifrån höll jag dessutom på att bli våldtagen av en stor boxer. Och de var den angenäma delen den restarangen kunde erbjuda. Jag blev så besviken att jag var tvungen att få en coctail på en rockbar som spelade Elvis och andra godingar, sen blev livet angenämt igen.
När vi kom fram till hotellet möttes vi av en liten kissekatt som jag tidigare lovat mig själv att jag inte kulle gosa med. Tjena. Thomas fick snällt gå till hotellrummet och hämta en äcklig korv vars vänner vi ätit upp på dagen medan jag förlustade mig i den gosutsvultna lilla tissetjejen som senare visade sig vara dräktig. Hon trampade och kurrade så jag trodde att motorn skulle ramla ut. Och tror ni hon blev glad över den äckliga korven? För henne var det en gormetmiddag. 
Dag 4, onsdag. Enligt den lilla guideboken man får på bussen så var det 11 km mellan platanias och Chania, så Thomas kom på den brillianta idén att vi skulle gå dit och tillbaka. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle funka men jag gick med på att ge det ett försök. Det vi främst vinne se var den gamla hamnen som skulle påminna och det gamla venedig. Så vi gick. Och vi gick. Och gick. Det min kära man inte tänkt på var att det är 11 km mellan gränserna. Och att hamnen låg på andra sidan stan. Så ungefär 2,5 h senare var vi framme, med sönderskavda lår och trasiga skor. Men visst var det fint, det erkänner jag gladeligen.
Vi tog en taxi hem.
Efter gårdagens restaurangfiasko så blev denna kväll en succé. Vi delade på en fisktallrik på ett ställe som hette Diogenes och där fick jag veta hur gårdagens skosula egentligen skulle ha smakat. 
Denna restaurang utmärker sig inte enbart genom att de ha väldans bra mat, utan även på grund av att när man väl ätit upp sin mat, lyckats peta i sig så mycket man bara klarar av att äta och man tror att man ska spricka eller spy, så kommer med inte bara en flaska raki utan även en massa efterrätter. Och ju mer man har handlat, desto mer efterrätt får man. *gäääk*
Om detta, fisktallriken, vinet, sockerkakan, vaniljbakelsen, fruktsalladen, mandlarna och framförallt rakin hade Thomas bara en sak att säga:
http://lillfridan.blogg.se/2009/april/snoret.html
Dag fyra avslutades med att Thomas fnittrade sig nedför Platanias gator och torg och med en Frida som gav kisse lite medsmugglas restaurangfisk :)
Torsdagen var mulen, så vi drack vin mest hela tiden, medan vi låg i sängen och läste. Underbart sätt att ofinnas på. Några timmar vid poolen blev det dock, för där kom inte vinden in från havet och svepte bort en. Några stolar bort låg två tjejer och pratade om hur n ågonting hade gått frukatsnvärt fel när de hyrt en bil och hur resebolaget inte var intresserade av att hjälpa till. Jag funderade på hur man kan ligga vid poolen i Grekland och klaga. En bi bort satt den ena tjejens pojvän och drack öl och flirtade med servtrisen. Jag läste en av Dalai Lamas böcker och funderade på hur man kan vara så negativa i en sådan underbar situation. Våra pengar var nästan slut och det hade varit moln nästan hela dagen, men jag var övertygad om att nästa dag skulle bli bättre. Och maten som vi la ut våra sista pengar på (knappt några pengar alls) slog den flådiga retaurangen på berget med hästlängder. Och vi var så glada och nöjda när vi sen gick och lade oss. Fram tills vi väcktes av ett jävla liv från rummet nedanför, det run där de klagande tjejerna och deras pojkvänner bodde. Thomas for upp spritt språngande naken och ut på balkogen: "han slår en tjej!!" jag satt mig upp med bultande hjärta och panik i rösten, för jag vet hur Thomas är när det kommer till sådana saker. Han besitter mer moral och civilkurage än ett helt fotbollslag och jag såg framför mig sjukhusbesök eller en Thomas en en kniv i magen. "Ge dig inte i någonting nu!" Efter en stund hörde vi några riktigt hjärtskärande tjut, skrik i panik och Thomas drar på sig kläderna snabbare än en brandman: "Någon måste ju göra nått! Han håller ju för fan på att spöa en tjej!" och ut ur rummet for han. Och kvar låg jag med ett hjärta som höll på att dunka sig ut ut bröstkorgen. När shocken lade sig så for även jag upp och ut, fast besluten att skydda min man från hemska våldsmän. Vad jag skulle ha gjort om de hade gaddat ihop sig och gett sig på Thomas istället vet jag inte riktigt. Jag hade väl kanske inte någon välformulerad plan kan man säga, men jag var besluten att rädda min man i nöd. Men killen som slog sin tjej, hon som han förväntas älska mest i världen, var ju inte så morsk såklart. Han hade dragit ner henne till stranden för att kunna spöa upp henne ifred och när han upptäckte att folk faktiskt visste vad han pysslade med så drog han sig tillbaka som en självömkande och skamsen hund.
När vi sen till sist kom isäng igen så var ju adrenatinet på för full kran och jag hade tappat lite av det fantastiska i världen. Då kom Thomas på den brilljanta idén att vi skulle gå och köpa något gott till kissekatten för våra sista pengar. En burk tonfisk och lite kel, sen var världen en bra plats igen. Så kunde jag somna med ett leende på läpparna.