lillfridan

Urk, nu hände det igen. Det är en liten tradition j ag har att få blocdsockerfall då och då när jag tränar. För det mesta så räcker det med att jag kägger mig ner och lyfter beten en stund. Men inte idag. Jag märkte att ljuset började se konstigt ut och hur hela jag blev iskall, och då vet man att det är på väg åt pipsvängen. Så ner på golvet och upp med benen, men inte fan blev det bättre. Jag hoppades att det skulle bli bättre om jag bara hoppade över masinen jag satt vid och gick vidare till nästa, men även där fortsatte jag att frysa och så började jag må illa. Så snabbt iväg ut för att gå till receptionen och be om socker, men innan ajg kom dit så snurrade det till så illa att jag for in i omklädningsrummet och ner på golvet. Där hittade den gravida kvinnan mig (en av våra gymmisar som alltid tränar samtidigt som oss, muskulös som en karl, stark som en oxå och gravid som en elefant) och hon for iväg och hämtade banan och socker. Så söt. Så kom det en tant efteråt som oxå blev orolig, men då lyckades jag ta mig upp och förklarade att det bara var ett litet blodsockerfall. Om jag hinner inte mer än ut genom dörren innan Rafael (som lurade mig att bli medlem) kommer traskandes med ännu mer socker som han tvingar i mig samtidigt som han skäller på mig om att jag måste äta bättre. Jajaja...
Då kände jag att det nog var dags att gå hem. Nåväl...
Så nu sitter jag här, lite generad och trumpen över att inte fått genomföra hela träningspasset, men i morgon är det nya friska tag! Och då ska jag ha druvsocker med mig.

Stipen svarade på mitt beundrarmail. Jag fnittrade och rodnade som en skolflicka och Thomas klappade mig på huvudet och log. Jag insåg att jag betedde mig som en fjortonåring. Sen fnittrade jag lite till. Livslånga idoler FÅR göra en lite fjollig tycker jag.