En kärleksbedyrelse till mitt allt
http://www.youtube.com/watch?v=9pk3J9-1-UA&NR=1
Det slår mig emellanåt, hur sårbar du gör mig. Hur du bara skulle kunna sträcka ut din hand och förstöra allt det som är jag. Hur du i ett andetag skulle bara kunna utradera mig från min egent verklighet och lämna kvar ett skal av en före detta Frida, utan vilja och utan innehåll. Vad du gör med mig, vad du skapat hos mig, det du tagit fram ut det djupaste inre, hur det ligger i dina händer och helt i ditt våld. Det slår mig så hårt ibland. Som en våg mot min rygg som drar ner mig i djupet och hindrar mig från att andas, hindrar mig från att våga titta upp. Hur jag litar på dig. Hur min tillit till dig är så stor att jag ibland glömmer att ta emot mig när jag faller, för jag är så övertygad om att du ska ta emot mig. Hur jag inte tror på dig, jag vet. Jag vet att utan mig skulle du vara lika halv som jag, jag vet att du inte tar min mjukhet och förhärdar den som så många andra. Jag vet att du vet att ingenting av allt dumt jag kan säga betyder någonting i jämförelse med hur mycket jag älskar dig. Jag vet att du vet vem jag är, även om jag nästan inte vet själv ibland. När jag själv inte orkar vara den jag är, när jag vill bygga upp murar omkring mig för att hindra allt hårt från att komma in så kan du kyssa mitt hår och jag smälter som is och ingen kan skada mig. Din kind mot min, dina tårar i mina, ditt skratt i mitt, din väsen i mitt: ingenting kan någonsin bli detsamma och vi kan aldrig gå tillbaka till att vara dem vi var en gång förut. Ingenting har någonsin skrämt sig så mycket som tanken att tvingas leva kvar utan dig, ingen kvar att gå sönder inför. Ingen kvar att hålla samman, ingen kvar att se igenom, ingen kvar som kan läsa mig som en bok.
Javisst, det finns så många alternativ. Det finns så många vägar jag valt att inte gå, så många äventyr jag aldrig kommer uppleva och minnen som aldrig för födas, aldrig får dö. Men ingenting skulle vara större än att få vara din fru, ingenting är större än det här. Ensamt mörker är vad som skulle finnas, ljuset släckt utan dig. Det finns inga andra läppar, ingen annan famn, inga andra ögon: det finns inte några saker att ångra.
"Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du. Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu".
Det slår mig emellanåt, hur sårbar du gör mig. Hur du bara skulle kunna sträcka ut din hand och förstöra allt det som är jag. Hur du i ett andetag skulle bara kunna utradera mig från min egent verklighet och lämna kvar ett skal av en före detta Frida, utan vilja och utan innehåll. Vad du gör med mig, vad du skapat hos mig, det du tagit fram ut det djupaste inre, hur det ligger i dina händer och helt i ditt våld. Det slår mig så hårt ibland. Som en våg mot min rygg som drar ner mig i djupet och hindrar mig från att andas, hindrar mig från att våga titta upp. Hur jag litar på dig. Hur min tillit till dig är så stor att jag ibland glömmer att ta emot mig när jag faller, för jag är så övertygad om att du ska ta emot mig. Hur jag inte tror på dig, jag vet. Jag vet att utan mig skulle du vara lika halv som jag, jag vet att du inte tar min mjukhet och förhärdar den som så många andra. Jag vet att du vet att ingenting av allt dumt jag kan säga betyder någonting i jämförelse med hur mycket jag älskar dig. Jag vet att du vet vem jag är, även om jag nästan inte vet själv ibland. När jag själv inte orkar vara den jag är, när jag vill bygga upp murar omkring mig för att hindra allt hårt från att komma in så kan du kyssa mitt hår och jag smälter som is och ingen kan skada mig. Din kind mot min, dina tårar i mina, ditt skratt i mitt, din väsen i mitt: ingenting kan någonsin bli detsamma och vi kan aldrig gå tillbaka till att vara dem vi var en gång förut. Ingenting har någonsin skrämt sig så mycket som tanken att tvingas leva kvar utan dig, ingen kvar att gå sönder inför. Ingen kvar att hålla samman, ingen kvar att se igenom, ingen kvar som kan läsa mig som en bok.
Javisst, det finns så många alternativ. Det finns så många vägar jag valt att inte gå, så många äventyr jag aldrig kommer uppleva och minnen som aldrig för födas, aldrig får dö. Men ingenting skulle vara större än att få vara din fru, ingenting är större än det här. Ensamt mörker är vad som skulle finnas, ljuset släckt utan dig. Det finns inga andra läppar, ingen annan famn, inga andra ögon: det finns inte några saker att ångra.
"Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du. Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu".
Kommentarer
Postat av: malin
Sugen på en ny bloggdesign? Isåfall tycker jag att du ska vara med och tävla om 2 gratis bloggdesigner hos mig :)
Trackback