Är lite slut i kropp och själ...
I förmiddags så föreslog Thomas att vi skulle ta en promenad ner till stan eftersom det var så fint väder. Så vi knallade iväg efter strax efter frukost och det var skönt och kalt i luften. Vi gick en sväng runt ån och passade på att kika lite på julkappar. Så sa han: "Det känns som att det måste hända någonting snart"... Och jag vet precis vad han menar. Hela livet tycks gå på sparlåga. Man bara går och väntar hela tiden på att någonting annat ska hända. Men vad? Enda sen vi träffades har vi haft saker att se fram emot och planera för. Resor, förlovning, vigsel, bröllop, flytt, resor igen. Vi har inte hunnit ha tråkigt, vi har haft för mycket att göra hela tiden. Men nu står vi helt stilla och bara väntar... Väntar på julen. Väntar på lön. Väntar på advent... På att jag ska gå ner mina sista kilon, på att november ska ta slut, på att skolan ska ta slut, på att vi ska kunna rota om och flytta till Ystad igen... Vi bara väntar hela tiden.
Och jag har ont i kroppen av att hålla på som jag gör just nu. Jag intelar mig själv: "Det är bara fyra veckor, det går fort!" eller "Nu är det ara två kg kvar, sen kan jag sluta med galenskaperna", men jag vet ju att det inte är nyttigt. Jag går på sparlåga och min energi är noll. Jag har ont i ryggen hela tiden. Inte i musklerna eller skelettet, men någonting inuti ryggen. Och jag har slutat känna hunger. Min magsäck är liten som en jordnöt och jag kan äta på en tonfisksallad i tre dagar utan att den tar slut. Och jag skulle kunna döda för pasta och köttfärssås. Men jag väntar. Väntar på att två kilo ska försvinna. Väntar på att jag ska kunna springa 40 min i sträck istället för "bara" 30. Väntar på att jag ska komma i mina mini-jeans som på "den gamla goda tiden" som inte var så himla god när man tänker efter. För anledningen till att jag har gått upp i vikt sen jag träffade Thomas är väl för att han har fått mig att må bra med mig själv? Och för att vi tycker om att göra saker tillsammans som att resa, gå på restauranger och mysa tillsammans?
Äh, jag vet inte... Det verkar bara som att saker och ting inte är så roliga just nu. Jag vill inte gå ut. Orkar inte gå till gymmet. Vill inte plugga. Vill ingenting. Orkar ingenting. Bara vänta, vänta och vänta... På någonting. Jag vet inte vad.
Och jag har ont i kroppen av att hålla på som jag gör just nu. Jag intelar mig själv: "Det är bara fyra veckor, det går fort!" eller "Nu är det ara två kg kvar, sen kan jag sluta med galenskaperna", men jag vet ju att det inte är nyttigt. Jag går på sparlåga och min energi är noll. Jag har ont i ryggen hela tiden. Inte i musklerna eller skelettet, men någonting inuti ryggen. Och jag har slutat känna hunger. Min magsäck är liten som en jordnöt och jag kan äta på en tonfisksallad i tre dagar utan att den tar slut. Och jag skulle kunna döda för pasta och köttfärssås. Men jag väntar. Väntar på att två kilo ska försvinna. Väntar på att jag ska kunna springa 40 min i sträck istället för "bara" 30. Väntar på att jag ska komma i mina mini-jeans som på "den gamla goda tiden" som inte var så himla god när man tänker efter. För anledningen till att jag har gått upp i vikt sen jag träffade Thomas är väl för att han har fått mig att må bra med mig själv? Och för att vi tycker om att göra saker tillsammans som att resa, gå på restauranger och mysa tillsammans?
Äh, jag vet inte... Det verkar bara som att saker och ting inte är så roliga just nu. Jag vill inte gå ut. Orkar inte gå till gymmet. Vill inte plugga. Vill ingenting. Orkar ingenting. Bara vänta, vänta och vänta... På någonting. Jag vet inte vad.
Kommentarer
Trackback