lillfridan

http://www.youtube.com/watch?v=0x02lymFSx8&feature=related

...jag har vart´ dum mot mig själv.
Jag e så bra på sånt´....

Eller hur?


Att gå ut med en hund rensar skallen.
Och jag tror att jag är inne i nån form av självreflektionsperiod igen. Det hela började (som man kan läsa i tidigare inlägg) med att en vän sa att han inte alls kunde förstå varför folk uppfattar mig som kaxig och arrogant. Själva uttalandet var inte nått speciellt, det var mer min reaktion jag reagerade på. Jag blev skitpaff och var tvungen att fundera på mig egen självbild, och allt  vad det innebär.

Och igår träffade jag på en bekant på högskolan som jag inte träffat på ett bra tag, sen innan Ystad iaf. Och han trodde att jag var gravid! Han frågade till och med två gånger bara för att försäkra sig om ifall jag  var gravid eller bara "lite rultig" som han sen uttryckte det. Men istället för att visa att jag blev förnärmad så gjorde jag allt för att släta över det för att HAN inte skulle tycka att det var jobbigt, för att HAN inte skulle känna sig bortgjord. "Nä, jag tar inte illa upp, det är en helt rimlig slutsats när man träffar en ung tjej som är nygift och har gått upp i vikt" blablabla.... SKITSNACK! Jag tog jätteilla vid mig och gick hem och kollade mig i spegeln och skrek till Thomas: Jag är TJOCK! Jag måste banta! Sen satt jag och petade i  maten och kom fram till att lite anorexia skulle sitta fint.
Och så sätter den där gamla "jag är värdelös"-filmen igång inne i huvet. Jag vet inte om alla har en sån, men jag har det iaf. Längst in i mitt medvetande har jag en ond och grym bandspelare som enbart spelar in situationer där jag gör bort mig, säger något dumt, låter känslorna ta överhand, tar dumma beslut, blir för full, är nervös och pinsam osv. Det lilla bandet ligger sen gömt längst in i ett stökigt och dammigt skåp till höger om hypofysen och skräpar, fram tills någonting jobbigt händer. Då sätter den förbannade bandspelaren igång bandet och kör det om och om och om och om igen tills jag tror att jag ska bli tokig! Hela kvällen och hela natten spelades det om och om igen. Ur alla möjliga vinklar och hastigheter.

Varför låtsas jag vara så förbannat hårdhudad hela tiden? Varför ska jag låtsas som att saker folk säger inte har någon inverkan på mig? Varför låter jag folk tro att jag bara kan ta och ta utan att det gör ont? Och sen när jag tagit så mycket att jag inte står ut så sprängs jag och tar ut det på dem. Men egentligen är det ju inte deras fel. Det är de som säger och gör saker,  men det är ju jag som aldrig säger ifrån, som garvar med och som driver på det hela till och med. Låtsas som att jag tycker att det är skitkul att alltid vara hackkyckling. Att det är helt ok att vara den som man får driva med och göra narr av. Vara "den där Frida" som är så knäpp och konstig.
Så blir vi osams, och saker sägs i stundens hetta som den andre kanske kan komma över lätt eftersom det inte var någon substans bakom orden. Men de får en prydlig plats på mitt band, med en liten guldram runt för att riktigt etsas fast. Så kanske man försöker gå vidare och det fungerar en stund, men bara fram tills bandet börjar snurra igen, runt runt, runt och jag spelar upp hur värdelös jag är, hur jag inte lyssnar, hur jag inte förstår, hur jag tror att jag är bättre, hur arrogant jag är, hur fult jag uttrycker mig, hur kaxig jag är, hur elak jag kan vara, hur dålig kompis jag är.....
Och jag KAN inte gå vidare och bara radera ett avsnitt ur mitt band utan att få reda ut det först. Jag kan inte låtsas som att allt är som förut igen. För då bildas den där förbaskade självbilden jag har lagt mig till med, där jag ser på mig själv som en arrogant jävel utan att jag tänker på det.
För när logiken väcks till liv och jag funderar på det så är jag ganska omtänksam. Jag ställer upp på dem som behöver  mig, jag tänker på mina vänner, jag uppskattar folks initaitiv, jag är positiv och glad och försöker se det mesta från den ljusa sidan, jag hittar på saker, jag bjuder till,  jag köper små presenter, jag stöttar dem som behöver stöd, jag är glad för dem som är glada... Men logiken är  ju så förbaskat långsam, det andra hinner oftast fram först!

Jag är så dum mot mig själv...
Eller hur?