lillfridan

Självklart har jag åsikter om fler saker... Som självmord exempelvis.

Tankarna kring självmord har varit turbulenta och motsägelsefulla i mitt lilla huvud. Ingen av oss har bett om att få komma hit, alla har vi tvingats ut i en värld som kan vara allt annat än njutbar. Jag har full förståelse för hur det känns att vakna varje morgon och önska att man inte levde, att finnas till i ett töcken av mörker och smärta. Att dö är en rättighet. Man kan inte tvinga någon att leva som verkligen, verkligen inte vill leva. Någon som har ont, är sjuk och bara väntar på att få gå vidare har rätten att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Jag tycker faktiskt även att man har rätt att avsluta sitt liv om man känner att man vill det när man är ung. Jag har varit med och tagit avsked av ett par stycken alldeles, alldeles för unga personer och jag har upplevt det som fruktansvärt jobbigt och frustrerande. Jag har varit arg, jag har varit ledsen, jag har känt mig skyldig... Och i detta har jag upplevt en total förtvivlan, en sårbarhet inför att folk inte försökte hjälpa sig själva istället för att hoppa från den där bron eller satt den där snaran runt halsen, eller svalde de där tabletterna.  Jag har varit så arg, se ledsen och känt mig så skyldig. Och känslorna av förståelse har varit som bortblåsta. 

Dr Phil säger många konstiga saker. Men han har en hel del poänger i det han talar om också, och en speciell sak har stannat hos mig. Dr Phil menar att vi alla har rätt att skilja oss. Men han säger att vi inte skall göra det när vi är arga, ledsna, besvikna eller sårade. Om vi fortfarande skriker åt varandra, bråkar, slåss och gråter, då är vi inte ännu redo att skilja oss eftersom det uppenbarligen fortfarande finns saker att reda ut. Det är när vi inte längre har någonting kvar att säga varandra, när vår vardag utgörs av fullständig likgiltighet, som vi börjar bli redo att gå vidare. Vi måste alltså arbeta och kämpa för att förtjäna vår frihet. Vi måste gå igenom terapi, vi måste prata, vi måste STÅ UT, till dess att det inte finns med att prata om. När det inte finns med att gråta över, inget mer att säga och inga fler beskyllningar.

Min syn på självmord hör samman med denna syn. Vi har alla rätt att ta våra liv. Ingen kan tvinga oss att leva kvar när vi inte klarar av det, eller när vi inte vill. När varje dag är en kamp, så kan ingen tvinga en att leva kvar för alla andras skull. Men det är inte ok att ta livet av sig i vredesmod. Det är inte ok att ta livet av sig på ett infall. Man måste förtjäna att gå vidare och man måste bearbeta allting för sig själv och låta andra bearbeta det innan man ger sig av.

Du kan inte säga att det är din ensak, för det påverkar alla omkring dig. Ja, ALLA omkring dig blir påverkade och det finns ingen som kan ta din plats. Och hela framtiden blir förändrad utifrån att du inte finns längre. Du kan inte säga att det bara är dig själv du skadar, för du gör endast illa dig själv i några minuter, och sedan får alla andra leva med smärtan hela sina liv. Det finns så många personer som du kommer att påverka under de år du existerar och du tar ifrån dem chansen att bli påverkade om du ger dig av i förtid. Och du är viktig, du är värdefull och du är älskad.

Men, som redan sagt, det är upp till dig vad du vill göra med ditt liv, och vill du verkligen ansluta det, så är det upp till dig. Men då måste du arbeta för det. Du måste reda upp dina relationer, du måste bearbeta dina problem och du måste låta dem som spelar roll få ta del av dina planer så att även de kan bearbeta det. Känns det jobbigt? Ja, men inte alls så jobbigt som det blir för alla som du lämnar efter dig om du inte ger dem en chans att förklara varför du skall leva kvar. Ta ansvar istället för att vara feg och smyga ut bakvägen. Och när det inte finns något mer att tala om, när det inte finns mer att gråta över, ingen att vara arg på och din vardag utgörs av fullständig likgiltighet, så var så god och gå vidare om du fortfarande känner att det är det du vill. Då är det upp till dig, då är det din ensak. Jag anser fortfarande att de som smyger iväg i tysthet och skär upp handlederna eller gasar ihjäl sig är fega och egoistiska. För de ger inte dem som älskar dem ens en endaste chans att tala om hur viktig personen är för dem. De lämnar kvar infekterade sår som kanske aldrig läker och de är så upptagna med sin egen smärta att de inte bryr sig om någon annan. Men jag lyckönskar dem som kämpar, så gör allt för att få det bättre, som ger andra chansen att ta farväl. De är modiga. Och det är sådana människor som behövs i världen. Som för den sakens skulle borde finnas kvar.