lillfridan

Jag sitter fast mellan två gummisnoddar, en som drar mig framåt och en som försöker få mig vända om och gå tillbaka. Jag kan inte ta ett steg åt något håll, för varje gång jag försöker spänns den ena gummisnodden och slungar mig tillbaka till utgångsläget.
Fan, fan fan, det skulle varit du.
Situationen har förändrats, jag har funnit nya känslor, men jag kan inte helt ge mig hän, för allt det gamla finns kvar. Och jag kan inte släppa allt det nya för att gå tillbaka, jag har andra prioriteringar nu.

Men hur ska man göra när man finner sig själv fast i kvicksand och halvvägs ner i skiten?
Som David uttryckte det idag "allt jag tar i förvandlas till bajs", allt som fick mitt liv att flyta håller på att falla samman.
Jag är så trött på att gråta, jag är så trött på att bära folk på mina axlar och jag är sååå trött på att vara rädd för att finna något som kan ge mig nån snabb tillbakablick som får allt att falla igen.

Och det borde ha blivit vi, det fanns någonting där som aldrig mer kommer finnas, någonting som faktiskt är fullständigt unikt.
Det skulle vart du.
Men det blev inte så. Bubblan sprack. Och hur ska jag kunna sluta sörja det?
Hur kan jag sluta sörja att min egen kärlek inte räckte till? Hur kommer jag över att jag inte klarade av att acceptera den jag älskade mest av allt och alla?
Fan fan fan.