lillfridan

Jag jobbar på som fan och kör hårt på gymmet, vilket jag är ungefär 4 ggr i veckan (siktar på 5, men det brukar landa på 4). Jag brukar köra 45 min intervall på crossen och se till att jag får svettas riktigt mycket innan jag är färdig. Sen väntar 30 - 45 min i gymmet där jag har delat in träningen i muskelgrupperna armar, axlar, rygg, mage och ben/rumpa, plus ett par bröstövningar som jag brukar köra ihop med någon annan muskelgrupp. I den bästa av världar skulle jag vilja stretcha en stund efteråt, men dessvärre hoppar jag ofta över det. Dessutom skulle jag vilja gå på yoga en eller ett par ggr i veckan, men det finns varken tid eller energi till det.
Hur som hellts så tränar jag utifrån dessa muskelgrupper och har en helt uppsjö av övningar för varje muskelgrupp som jag varierar mella för att det inte ska bli för upprepande. Jag börjar få resultat på armarna och benen och jag har gått ner ungefär 7 kg i vikt och 12 cm i midjan. Mitt största problemområde är magen, vilken är en dallerplätt av fett och trots att jag vet att det finns muskler där under så syns de inte. Min tid i Ystad har även lämnat efter sig lite knubb på ryggen som inte funnits där förut. Mina ben visar dock att de fattar galoppen och även om det går långsamt så hakar axlarna på. Så när allt födelsedagande är över så ska jag lägga in en extra växel. Jag behöver nog inte ändra träningen så mycket, men kosten kan behöva få en tillstramning för att resultaten ska snabba på lite. Jag misstänker att en detox skulle kunna sitta bra i mars.

Det är något med mörker och trötthet... Genast sprider sig känslan i bröstet, vrider en knut i magen, sprider ut sig i lungorna tills man tror att man inte ska kunna andas normal någonsin igen och väller upp i ögonen som en tidvattenvåg. Även om man inte har någonting att sörja, ingen att sakna, ingenting att ångra, så börjar man plötsligt att se sig över axeln som för att se vad det var som försvann, vad det var man gick miste om på vägen. Den vägen som man gick på för att komma dit man nu är. Allt som man kämpat för att uppnå känns som en möjlighet av många och allt som man sa "nej" till verkar så levande. Det stryker sig runt benet som en utsvulten katt, vägrar bli ignorerat och kommer inte acceptera att bli bortschasat. Melankoli...

Jag har ingen gammal kärlek som jag tänker på ibland. Jag har inga "tänk om..." liggande i bakhuvudet, det finns inte många saker i mitt liv jag ångrar. Vänner som har försvunnit finns mest kvar som främmande dofter, någons parfym på en jacka som snarare framkallar en känsla än ett minne.... Ingenting konkret, inga krossade hjärta utan bara en viskning från en tid som ändå är överspelad. Men ändå... Kan jag sakna mig själv. Delar av mig som olika personer tagit med sig när de gick. Rev loss som blodiga köttstycken. Delar som kanske mer var delar av dem än av mig, men likförbannat delar som jag aldrig får tillbaka. Och jag saknar dem. Jag saknar mig.

Å när man är på gång som bäst och obsessar över vikt, mått, styrka, uthållighet, övningar, vikter, gymtider, crosstrainers och resultat, när man står och kollar vilka muskler som ser bra ut och vilka som behöver mer arbete, jämför bilder från nu och förr, spänner, klämmer, drar och funderar, planerar för nästa veckas matinköp, funderar över hur man ska kunna maximera reslutaten från träningen och balasera hur man kan få muskler utan att bli för stor, ge ner fett utan att bli för tunn, träna fram en snygg kropp utan att se "tränad" ut och huvet snurrar runt, runt, runt med proteiner, kolhydrater, vegatariska recept, nyttigt, nyttigt, nyttigt.... Så får man en kommentar om hur vackra ögon man har.

Tack Kattis.
Tack så hemskt mycket!

Om Thomas får bestämma så skulle alla tjejer i världen se ut ungefär såhär:





Och det är jag glad för.

Jag ser ut såhär:




Så han är ganska nöjd.

Att jag själv hellre hade sett ut som P!nk är en annan sak... ;)

Jaha, inte nog med att man drar en rejäl praktvurpa, man gör det nere på stan, med hunden i kopplet, inför Mikael "en dryg jävel" Reuter. Det är tur att han är artigare i verkligheten och hjälpte mig upp medan Vega, lycklig som en.... hund?, studsade runt och undrade var det var för rolig lek vi höll på med. Så nu väntar jag med spänd förväntan på att det enorma blåmärket på höften som antagligen kommer att växa fram under de kommande dagarna. Det blir nog fint :)

Det har varit lite tyst här på bloggen ett tag, så nu ska jag dra en liten genomgång av vad som händer i LillFridans värld:
Vi tog en trip till Tyskland för ett tag sen. Startade med att åka till Ankarsrum, ett liiitet  liiitet ställe strax utanför Västervik. Där bodde vi på ett vandrarhem som hette Skog & Sjö, vilket visade sig vara ett gigantiskt hus som varit arbetarbostäder en gång i tiden. Dår blev vi tvingade av den spanska farbrorn som ägde stället att dricka capucchino och prata religion och samhälle i två timmar på morgonen inna vi fick åka vidare. Det är sånt som brukar hända oss. Sen åkte vi vidare till Simrishamn och hälsade på Virre och Jocke och deras galna hundar där vi sov en natt innan vi skittidigt åkte vidare till Helsingborg, färja, över Danmark, färja till Puttgarden i Tyskland, till Burg, handla alkohol, färja tillbaka, genom danmark, färja, Helsingborg och sen till Jönköping där vi sov en natt innan vi på måndagen åkte hem igen. Efter  den trippen var det någonting som hände: min motivation att träna och sköta kosten minskade drastiskt. Jag upptäckte att jag börjat tappa en massa hår. Fick blåsor i munnen och blödde ur tandköttet och var trött till förbannelse. Utmattad till och med. Ingen lust att göra någonting, bara sova och glo. Och så fick jag svårt att andas. Det bara sved i lungorna, så som det kan göra om man tidigare på dagen varit väldigt anfådd. Som om lungorna är för små och inte kan fyllas helt med luft. Och till råga på allt så hände en massa saker på jobbet och i livet som gjorde att jag inte hann träna även om jag skulle velat och då försvann motivationen ännu mer, och med den dog matlusten och orken att hålla en bra kost. Mao så mådde kroppen ännu sämre.
Hur som hellst har jag nu köpt vitaminer för håret och cordocyl till utslagen i munnen. Jag proppar i mig frukt och har börjat träna igen och jobbar med maten för att få till mina rutiner. Jag hoppas vara på banan igen snart och att det inte kommer några nya överraskningar.

När jag och Fjant bodde ensamma i en liten etta så sov hon varje natt på min arm. Hon kom upp på kvällen och smög fram till sängkanten, lade huvudet i mitt armveck och tassen på armen, så skulle jag ha hennes bakben i handen. Så låg vi så hela natten.
Ju fler katter det blivit, deso mer sällan som hon hos mig. Hon är en försynt liten dam som inte tycker om när andra stör, så de senaste två åren har hon nog aldrig sovit med mig. Men i går kväll blev hon av misstag instängd i sovrummet fast de andra var utslängda. Så då tog hon tillfället i akt och återupplevde gamla minnen.
Mysfaktor 10 000!!

På fejjan ska man av nån anledning lägga upp en bild på nån kändis som man fått höra att man ser ut som...
Problemet när man är rödhårig är att man får höra att man är lik i princip alla rödhåriga kändisar vare sig man är lik dem eller ej....
Exempel:









Alla har jag hört att jag ska vara lik..... Jag vet inte det ja?

Jag:

som ni kanske har märkt så händer det inte så mycket i mitt liv just nu. Jag mest tränar och jobbar, jobbar och tränar. Men jag har iaf hittat ett per intressanta jobb som jag kanske kan fylla ut mitt cv med och jag har fått en ny hund att gå ut med några månader framöver.

Men nu är det i vilket fall upplopp, så snart händer det saker! Den låååånga, tråkigt perioden kommer att bytas mot massa saker att göra, massa kul att vara med om! Det hela sätter igång redag i morgon då jag ska gå ut med vovven, träna, köra katterna till svärmor och sen jobba. Och på fredag blir det åka av och den blir det bara massor med mys! Hotell och goda vänner, alkohol och utlandsbesök! Weee!

Jag är på kasst humör. Jag vill slåss.