lillfridan

Fan... Jag är inte deppig, men jag har ingen lust att göra någonting. Jag vill inte plugga, jag vill inte träna, jag vill inte äta, jag vill... Jag vill knappt resa mig ur soffan. Jag har ingen lust med nått! Jag fryser och är slö och den stora drömmen är att hämta täcket, lägga mig i soffan och bara ligga där och glo på tv:n hela dagen. Jag vill inte träffa folk, jag vill inte gå ut, vill inte hitta på någonting. Om jag ver deppig så skulle jag veta att det var en höstsvacka, men det är det inte heller.
Så har jag en massa "måsten" som dessutom träner sig på och irriterar som gör att jag vill göra ännu mindre. Nu ska jag börja med att betala lite råkninger, för konstigt nog tycker jag att det är ganska kul... Jag vet....

Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova. Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner. Hitta honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig. Vänta på honom som säger till alla sina vänner: `Det är hon´.

Mäh.... Honom har jag ju redan!! :D

"grönsaksragu" med råris. Vitlkö, chilli, olja. Aubergine, zuccini, purjolök, krossade tomater, havregrädde, örter.

Rostade grönsaker: Paprika, tomat, lök, rödbeta, olja och rosmarin.

Nåja, jag lever.

Jag blir så trött på att jag ska ses som konstig och opålitlig bara för att jag inte fattar grejen med föräldraskapet. Jag hatar inte barn, jag är inte hysterisk, galen eller agressiv. Jag fattar bara inte poängen med föräldraskapet och hysterin att yngla av sig. Jag ocg förstår framför allt inte varför en vuxen kvinna alltid ska idintifieras med moderskapet. Kan man inte vara en vuxen kvinna utan att vara mamma? Och alla stackars pappor då som blir inkörda i ett hörn någonstans och vars föräldraskap knappt nämns?

Varför är jag den som är dum i huvet bara för att jag inte gillar tanken på barn och inte tycker att föräldraskapet är målet i livet? Varför ska jag bli glad och hoppa och studsa av glädje när folk berättar att de ska ha/har fått barn när jag faktiskt inte tycker att det är speciellt roligt? Ok ok, jag är inte den bäste på att uttrycka mig politiskt korrekt och min käft glappar ganska ofta snabbare än min hjärna tänker, men jag har ALDRIG undvikit att umgås med någon för att den har barn. Jag har haft många barn i knät, jag har lekt med en massa ungar och jag har hållit ett vakande öga på barn till många vänner, och aldrig förändrat min syn på de vänner jag har som har skaffat barn! Men de som har barn undviker att umgås med oss som väljer att inte ha barn för vi "förstår inte" och vi "utvecklas ju inte åt samma håll" som vad dom gör. Nä, tacka fan för det. Vi som inte har barn tänker på oss själva och på vår omgivning, inte bara på en enda person som inte ens kan tacka för all energi som läggs på den. Det är så det ska vara när man har barn: man ska lägga nästan all energi på barnet, absolut. Men man kan inte förvänta sig att resten av världen skall göra det. Det föds en jäkla massa barn hela tiden och jag kan inte automatiskt tycka att just din unge är underbar, bara för att jag tycker att du är det.
Plötsligt så umgås de gamla vännerna bara med andra mammor (inte pappor), och glömmer helt bort att vi andra faktiskt existerar även om vi inte har nån unge på armen. Vi får inte bli gudmor, för vi har inga barn. Vi får inte följa med på stan och fika, för vi har inga barn. Vi får inte ens ett SMS, för vi har inga barn. Vi får inte bsök av våra föräldrar, för vi har inga barn. Vi får inte ekonomisk hjälp, för vi har inga barn.
Men det är vi som är dumma som inte förstår att barn är meningen med livet? Vi kanske till och med är onormala och oförståliga, inte riktiga kvinnor.

Det är ofta jag får höra negativa saker om äktenskapet och när fol får höra att jag är gift så kommer kommentaren "Jaha, grattis då, eller nått...". Men jag kan ju inte ta det personligt att folk inte förstår poängen med äktenskapet. Istället så får jag vara säker på att det var rätt för mig och sen låta folk tycka vad de vill. Men jag kan inte tycka så om föräldraskapet? Och jag MÅSTE tycka att ungar är skitintressant bara för att mina vänner har dem? Varför då? Thomas behöver ju inte gulla med dem, det är ingen som ser honom som poålitlig bara för att han inte fattar grejen med ungar, och han är ännu mer negativ till saken än vad jag är! Men han är man, så då är det ok att han inte "förstår". Men jag måste?? Varför??

....mammas speciella lilla barn...

Utdrag ur "gäriningsmannen är en kvinna":

"Susanne sa flera gånger till en väninna att hon ville bli av med sin sambo. (...) Väninnan och hennes pojkvän tog själva på sig uppdraget, mot viss ersättning (...). Den aktuella kvällen såg Susanne till att sambon fick i sig ett läkemedel mot epeliepsi, något som hade en sövande effekt. Den rättsmedicinska undersökningen visade att sambon även fick i sig GHB och alkohol, en kombination som gjorde honom orörlig. Efter att sambon somnat i sin säng i det gemensamma sovrummet ringde Susanne efter grannen som i sin tur kontaktade de två andra. De kom över till huset på kvällen och grannen gick och hämtade en yxa som användes för att döda sambon. Parets barn fanns också i huset när mordet skedde och det är oklart av ett av barnen till och med såg delar av händelsen. Väninnans pojkvän slog ihjäl den djupt sovande sambon i sovrummet inför ögonen på Susanne och grannen. Susanne och väninnan torkade sedan upp blodet kring sängen och på väggen medan de två männen packade in offret i platspåsar.(...) Offret kördes sedan ut i skogen och lämnades under en gran vid en väg."

"Susanne" fick jag ensam åka och hämta på ststionen när jag tillfälligt jobbade på en anstalt. Hon är dubbelt så stor som mig, jag var 23 år och hade ingen som hellst utbildning i självförsvar.
Tur som fan att jag inte visste vem det var jag hämtade. Eller...?

Det kommer en vänförfrågan från facebook. Med en liten hälsning.
Det låter kanske inte så komplicerat, bara en fråga om att tacka jag eller nej till att ha en viss person på sin kompislista som kan se vad du och dina vänner skriver och som kan kommentera ditt liv, dina bilder och så vidare. Problemet är att personen i fråga är någon som jag älskade extremt mycket och som var en väldigt stor del av mitt liv och en av de relationer som varit viktigast för mig under min tonnårstid.
Relationen blev galet infekterad, vi gjorde varandra illa, jag blev galet sårad och har arbetat länge med mig själv för att komma över allt som hände, men framför att komma över den jag blev under relationen med henne. Vi gjorde varandra illa, helt jävla enkelt. Jag blödde tills jag nästan dog, hon gick till synes därifrån oberörd. Så kommer det tre år senare en liten hälsning: "Länge sen."... Lite sådär lagom nonchalant.
Jag vet inte om hon skickade det med en grop i magen för att hon verkligen vill ha kontakt eller om hon bara skickade den i sann facebook-anda: "Henne kände jag en gång i tiden. Kompis!"
Jävla facebook. Jag visste att jag skulle fortsätta vägra.

Tack Virre för de fina bilderna :)

"Grekisk sallad" på salladskål, tomat, gurka, rödlök och 1/4 pak. fetaos, lite olivolja och svartpeppar...

Wok på råris, purjolök, paprika, sockerärtor, bambuskott, groddar, sesamolja, tamarisoya, cashewnötter och inte koriander och tofu för det är skitäckligt.

Jaha.... Dag ett känns helt ok.