Gissningslek: Var är Kotte?
Var är Bus-Kotten nånstans måntro?
Bakom en dörr eller gömd i en sko?
Kanske har Snöret slukat honom hel.
Oskyldiga lekar går ju ibland riktigt fel.
Att finna en Kotte är inte så lätt,
när han är spinkig som ett skelett.
Men har inte mattan en lite kostig form?
Kanske ligger där en dammtuss som växt sig enorm?
Snöret och Pingis sitter förundrat
och iakttar vad golvet har utsöndrat
Är det en svulst som växer därunder?
Kanske en mögelsvamp från ett rör som är sönder?
Kanske har någon gömt där en skatt?
Eller är det mammas älskade katt?
Är där inte en liten kattnäsa
som kan både nosa, kurra och fräsa?
Jag tror vi hittat det vi letade efter så febrilt
så läget är återigen helt hakkilt
men efter denna bravad står det fullständigt klart
...att inte heller Kotten är rikigt smart.
Svinpest i tatueringen?
Dag 6, 7 och 8 - lite tatuering oxå
Och till sist till våran underbara vän och tatuerare Stina, som hjälpte till när syster fyllde år och som är så snäll jämt plockade vi upp ett svindyrt set med bläckhållare, bläck och en kalligrafipenna med fjäder som jag hoppas att hon vill ha i sin studio eller använda till någonting speciellt (det är väl skitsamma att den var svindyr, men jag hoppas att det innebär att det var kvalitetsprylar och inget turistskit).
Den misshandlade tjejen visade sig framåt eftermiddan när hon skjutsade sin pojkvän på moppen. Tydligen hade hon inte fått nog med stryk utan bestämde sig för att stanna kvar hos honom för att få lite till nästa gång. Det är synd om folk ibland.
Sista kvällen spenderades återigen på Diogenes där vi käkade sniglar, jomen.
Spännande upplevelse. Sin vana trogen avslutades middagen med en massa efterrätter, bland annat vaniljglass. Det var en bra restaurang måste jag säga. :D
Sen packades det och fixades för att enkelt och smärtfritt komma iväg nästa morgon.
Lördagsmorgonen påbörjades med en kopp kaffe i solen på balkongen och en liten promenad på stranden. Ett antal timmar senare satt vi i bilen med Johanna och Martin påväg från Stockholm till Norrköping för att checka in på hotell Strand. Väl där kom vi inte in eftersom det inte fanns någon personal fastän Johanna ringt och fått lovat att där skulle finnas folk. När vi väl kom in fanns där inte heller någon nyckel som vi fått lovat. Och inte hade vi något dubbelrum heller utan en prinsess-säng att dela på eftersom de avbokat vårt rum trots att Johanna två gånger ringt för att se att allt var ok onnan vi kom dit. Underbart. Till sist var iaf allt ordnat och vi drog iväg till folkets park där Thomas skulle tävla i bästa färg på svenska tatueringsmässan 2009 i Norrköping.
Han och Stina vann. Grattis.
Sen åts det lite på en pub innan Thomas och Martin drock sin tillbaka i respektive rum. Jag och Johanna insåg att det fanns nästan 14 liter vin i vårt bagage och visste bättre än att slösa tiden med att sova. Så i "salogen" hittade vi en stero med klassisk musik och där satt vi sedan och löste världsproblemen. Sämre kan man ha det.
Beundrar lampa i taket. Såklart.Söndagen spenderades på mässan. Thomas blev tatuerad i många timmar och vi såg en blekfet fakir som sprang runt naken på scenen med en raket i röven. Det är underhållning på hög nivå, men vi skrattade gott såklart.
Väl hemma möttes vi av fyra kelsjuka katter och i två nätter har jag nu fått sova med tre av dem på mig. Mysigt, men det kan vara lite jobbigt med tanke på att en av dem vägen över 6 kg. Phu.
Dag 3, 4 och 5.
Dag tre och fullstänig dekadens. Bara massa vin, mat och sol och ingenting producerat. Från vår balkong kunde vi se en restaurang som låg jättefint till uppe på bergets yttersta topp ovanför staden och vi tänkte att det skulle vara mysigt att gå upp där och äta på kvällen. Så när mörkret började falla så knatade vi väg upp för berget och följde skyltarna fram till restaurangens dörr och vi klev på. Fint dukat och snofsig meny gav oss intrycket att det var en spännande upplevelse som väntade. Det vi fick var... Tja, låt oss säga såhär för att vara snälla: det var skitdåligt. Jag fick en skosula som de kallade fisk. Till det en "grönsallad" som påminde mest om donkens sidesalad: hårda vitkålslinknande blad och en körsbärstomat i mitten. Thomas fick en halvrå klump med fläsk, två stekta annanasskivor, två katrinplommon och ett inlagt päron. Och på tallrikens kant hade de pudrat lite.... kanel? Men betalt kunde de ta. När vi gick därifrån höll jag dessutom på att bli våldtagen av en stor boxer. Och de var den angenäma delen den restarangen kunde erbjuda. Jag blev så besviken att jag var tvungen att få en coctail på en rockbar som spelade Elvis och andra godingar, sen blev livet angenämt igen.
När vi kom fram till hotellet möttes vi av en liten kissekatt som jag tidigare lovat mig själv att jag inte kulle gosa med. Tjena. Thomas fick snällt gå till hotellrummet och hämta en äcklig korv vars vänner vi ätit upp på dagen medan jag förlustade mig i den gosutsvultna lilla tissetjejen som senare visade sig vara dräktig. Hon trampade och kurrade så jag trodde att motorn skulle ramla ut. Och tror ni hon blev glad över den äckliga korven? För henne var det en gormetmiddag. 
Dag 4, onsdag. Enligt den lilla guideboken man får på bussen så var det 11 km mellan platanias och Chania, så Thomas kom på den brillianta idén att vi skulle gå dit och tillbaka. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle funka men jag gick med på att ge det ett försök. Det vi främst vinne se var den gamla hamnen som skulle påminna och det gamla venedig. Så vi gick. Och vi gick. Och gick. Det min kära man inte tänkt på var att det är 11 km mellan gränserna. Och att hamnen låg på andra sidan stan. Så ungefär 2,5 h senare var vi framme, med sönderskavda lår och trasiga skor. Men visst var det fint, det erkänner jag gladeligen.
Vi tog en taxi hem.
Efter gårdagens restaurangfiasko så blev denna kväll en succé. Vi delade på en fisktallrik på ett ställe som hette Diogenes och där fick jag veta hur gårdagens skosula egentligen skulle ha smakat. 
Denna restaurang utmärker sig inte enbart genom att de ha väldans bra mat, utan även på grund av att när man väl ätit upp sin mat, lyckats peta i sig så mycket man bara klarar av att äta och man tror att man ska spricka eller spy, så kommer med inte bara en flaska raki utan även en massa efterrätter. Och ju mer man har handlat, desto mer efterrätt får man. *gäääk*
Om detta, fisktallriken, vinet, sockerkakan, vaniljbakelsen, fruktsalladen, mandlarna och framförallt rakin hade Thomas bara en sak att säga:
http://lillfridan.blogg.se/2009/april/snoret.html
Dag fyra avslutades med att Thomas fnittrade sig nedför Platanias gator och torg och med en Frida som gav kisse lite medsmugglas restaurangfisk :)
Torsdagen var mulen, så vi drack vin mest hela tiden, medan vi låg i sängen och läste. Underbart sätt att ofinnas på. Några timmar vid poolen blev det dock, för där kom inte vinden in från havet och svepte bort en. Några stolar bort låg två tjejer och pratade om hur n ågonting hade gått frukatsnvärt fel när de hyrt en bil och hur resebolaget inte var intresserade av att hjälpa till. Jag funderade på hur man kan ligga vid poolen i Grekland och klaga. En bi bort satt den ena tjejens pojvän och drack öl och flirtade med servtrisen. Jag läste en av Dalai Lamas böcker och funderade på hur man kan vara så negativa i en sådan underbar situation. Våra pengar var nästan slut och det hade varit moln nästan hela dagen, men jag var övertygad om att nästa dag skulle bli bättre. Och maten som vi la ut våra sista pengar på (knappt några pengar alls) slog den flådiga retaurangen på berget med hästlängder. Och vi var så glada och nöjda när vi sen gick och lade oss. Fram tills vi väcktes av ett jävla liv från rummet nedanför, det run där de klagande tjejerna och deras pojkvänner bodde. Thomas for upp spritt språngande naken och ut på balkogen: "han slår en tjej!!" jag satt mig upp med bultande hjärta och panik i rösten, för jag vet hur Thomas är när det kommer till sådana saker. Han besitter mer moral och civilkurage än ett helt fotbollslag och jag såg framför mig sjukhusbesök eller en Thomas en en kniv i magen. "Ge dig inte i någonting nu!" Efter en stund hörde vi några riktigt hjärtskärande tjut, skrik i panik och Thomas drar på sig kläderna snabbare än en brandman: "Någon måste ju göra nått! Han håller ju för fan på att spöa en tjej!" och ut ur rummet for han. Och kvar låg jag med ett hjärta som höll på att dunka sig ut ut bröstkorgen. När shocken lade sig så for även jag upp och ut, fast besluten att skydda min man från hemska våldsmän. Vad jag skulle ha gjort om de hade gaddat ihop sig och gett sig på Thomas istället vet jag inte riktigt. Jag hade väl kanske inte någon välformulerad plan kan man säga, men jag var besluten att rädda min man i nöd. Men killen som slog sin tjej, hon som han förväntas älska mest i världen, var ju inte så morsk såklart. Han hade dragit ner henne till stranden för att kunna spöa upp henne ifred och när han upptäckte att folk faktiskt visste vad han pysslade med så drog han sig tillbaka som en självömkande och skamsen hund.
När vi sen till sist kom isäng igen så var ju adrenatinet på för full kran och jag hade tappat lite av det fantastiska i världen. Då kom Thomas på den brilljanta idén att vi skulle gå och köpa något gott till kissekatten för våra sista pengar. En burk tonfisk och lite kel, sen var världen en bra plats igen. Så kunde jag somna med ett leende på läpparna.
Lite semster- dag 0, 1 och 2
I lördags började dagen med arbete, eller så mycket jobb som nu blir gjort på mitt jobb. Sen drog vi iväg till Arlanda och spenderade våra sista timmar med att äta nachochips och dricka öl på O´learys innan planet for iväg till Greklandet. Inte så mycket att säga om det. Sen var det som vanigt dags för den fina bussresan till hotellet och den förväntan som det innebär med ospecad destination. Bakom oss satt ett nitiskt par från Dalarna som spenderade timmen till att klaga. På allt man kan komma på att klaga om:
"Naae, duue kommär vi uut i skooägän! Huur låångt ska vi ååkaa ägäntligän? Finns dä nån bankomaat? Vad varmt dä dää! Huuer kööö dom ägäntligän? Håppas dä finns pool."
En liten tjej kräktes i mittgången.
Hur kommer det sig att man alltid hamnar på det sista hotellet som bussen stannar vid, och hur kommer det sig att man alltid åker förbi en massa stora, flådiga hotellkomplex och sen när det är dags att stiga av vid det hottel, vars namn finns skriven på den lilla lappen man får vid landning, så är det enda man ser en träkåk, en bunker eller.... ingenting? Så var det även i detta fall och vi klav av bussen och möttes av en mörk gränd mellan två hus. "Ner där och sen till vänster" sa reseledaren. Jahaja, tack för den. Vi var en hel hög som skulle dit, så man behövde iaf inte vara rädd för att bli överfallen. Så kom vi fram och det visade sig vara ett riktigt fint hotell och vi blev ännu mer positivt överraskade när vi klev in i vårt hotellrum. Eller lägenhet kanske man ska säga. Etagelägenhet till och med. Två sovrum, två toaletter och två balkonger. Och ett kök. Och en spraltrappa för att binda ihop alltsammans.
Eftersom vi dök upp mitt i natten så kom vi alltså fram på söndagen och dag ett spenderades som den första dagen på semstestern brukar: ta sig upp ur sängen, leta reda på ett supermarket som man an handra frukost på, ta, smörka med solkräm till förbannelse, läsa på stranden, köpa macka, sova lite middag, läsa lite till och dricka vin å balkongen, och sen ut och käka på restaurang. Ofta när man är på solsemester brukar man få en liten shot av någonting inhemskt och hemmastampat efter maten, men inte i Platanias. Nej nej, där får man en liten flaska med raki fter maten, som innehåller minst fyra shots. Huvva. Thomas, som inte riktigt är van vid det där med att dricka alls, fnittrade sig tillbaka till hotellet och direkt ner i sängen. Dag två var en kopia på dag ett. Fint väder, ingen tid att passa, inga måsten och inga bekymmer. Förtuom att köpa solglasögon, och det är inte så svårt att hitta om man säger så.
Kvällen var lite jobbig då jag åt alldeles för mycket mat och mat som inte var bra. Fårkorv och sånt. Bläääk. Så magen stod som en spärrballong och jag kunde inte alls sova. Tydligen så smittade jag Thomas för kl 5 på morgonen klev vi sonika upp ur sängen och ut på stranden för att kolla på soluppgången istället och efter en timmes promenad kändes det bättre i både kropp och själ.
Platanias strand kl 05.12Lets fly, lets fly away!
Jag är lite purken idag eftersom folk beter sig som idioter. Om de inte helt bara skiter i att göra det de sagt att de ska göra så försöker de klämma in mig i nån roll jag inte vill spela, bara för att de själva ska få må bra.
Men jag låg och funderade lite på det igår och jag kom fram till att jag faktiskt är ganska taskig mot mig själv. Jag brukar säga att jag är ganska svår att umgås med och att relationer för mig är krånligt. Att jag är tjurig och kaxig, att jag kan vara hård och dömande, eller att jag ofta uttrycker mig illa helt utan att tänka på det. Men på senare tiden harjag börjat inse att det inte är helt sant. Jag är så med en del personer, men absolut inte med andra. Jag har lärt känna en hel del människor på senare år som jag inte alls är kaxig eller dömande ihop med utan som jag är lugn och glad tillsammans med. Och det är välbalanserade och välmående människor som tar fram de goda sidorna hos mig. Jag har sett mig själv som en svår människa eftersom jag har umgåtts med svåra människor som lockat fram komplicerade och kanske inte så smickrande sidor hos mig. Detta innebär självklart inte att det är deras fel att jag kan vara så, men jag inser att jag är betydligt mer mångsidig än vad jag förr trott. Människor med problem, mindervärdeskomplex, uppmärksamhetsbehov, som ska göra allt så mycket svårare än vad de är, människor som använder andra för att få en bättre bild av sig själva, människor som suger ut alla energi som vampyrer, det är dem som tar fram sidor hos mig som gör mig till en trångsynt, tjurig, kaxig och dömande människa. Och det är inte så jag vill vara. Så jag ska ta en funderare om komma fram till vilka det är som lockar fram det bästa i mig, med vilka jag kan vara lugn och fridfull tillsammans med. Och dem ska jag hålla hårt i, och leta efter fler av samma typ. För jag är trött på att se mig själv som någon jag inte riktigt gillar.
Snöret?
Dum dum sill sill
Och idag har jag varit trött och det verkar som att deppigheten bara hakar på när man är så. Så jag packade in Zippen i bilen och åkte ut till Fullerö och till området där min mormor och morfar bodde när jag var liten. Då var det ett område där vanliga människar bodde i små stugor, stugor som en gång varit sommarstugor men som många byggt om till året-runt-boende.
Och jag visste att jag skulle bli besviken. Och jag visste att jag skulle bli ledsen. Men jag åkte dit ändå. Och det som mötte mig var... Huvva. Mormor och morfars hus, som jag har bott i, som jag har ätit, sovit, skrattat, firat jul, fikat och gråtit i var ombyggt. Ommålat. Men konstigt nog var det inte det nya som berörde mig mest utan det som faktiskt fanns kvar. Deras gamla dörr med dörrknackaren på som jag vet exakt hur den låter. Det gamla skjulet på bakgården. Mormors batikgardin i lillstugan. Hallonhäcken där jag och mormor stod så många gånger för att plocka hallon som vi åt till glassen. Nu finns ingen mormor kvar. Men hallonhäcken stod där. Och morfar är nästan blind, nästan döv och klarar knappt av att gå till affären för han blir så anfådd. Men hans plåtskjul stod där fortfarande.
Jag ställde bilen vid gräsmattans slut, där vägen ner till sjön börjar. Och därifrån var inte mycket sig likt. Den bild jag ser inuti mig när jag tänker på platsen är en lummig skogsplätt fylld med blommor, högt gräs, massor med stora träd som täckte himlen när man gick in på den lilla stigen fram till bryggan och tog sitt morgondopp. Men det var på den tiden då det var viktigare med gemytlighet än sjöutsikt. När det betydde mer att kunna bada ostört med sina vänner, barn och barnbarn, än att ha panoramafönster som vetter mot ett vatten man aldrig satt sin fot i.
Tre träd stod där nu. Ingen avskildhet mellan bryggan och husen, att sitta där var som att störa en vacker tavla som rikemännen betalat dyrt för att sitta i sin luftkonditionerade glasveranda och titta på. Om de ens tittar. Om mormor sett det hade hon sörjt ögonen ur sig. Istället är det nu jag som gör det. Fy fan.
Så dumt av mig att åka dit. Så dumt, men skönt. För saker och ting utvecklas och förändras och det måste man lära sig att acceptera. Nu är med min mamma som är mormor och nya minnen ska skapas.
Viktlös?
Spinkis
Fetto.Som sagt, två års äktenskap förändrar saker och ting. Tur att det snart gått ett år till och jag har tränat arslet av mig för att komma ner i storlek igen. Dock kommer nog de jeans jag bär på första bilden aldrig tjäna mig igen... *suck*
Semester-stress?
Hursomhellst så pågår det ständning och packning och grejsning och planering här hemma. Det är inte konstigt att man behöver sememster när det är så förbaskat jobbigt att pelarea semester. Skulle behöva en vekca bara för att varva ner efter planerandet och sen ha en vecka riktig semester. Vi har piskat mattor, gardiner och pläder (plädar?), för sånt måste man göra när man har fyra katter. Vi har växlat pengar och vi har tvättat en jävla massa kläder. Nu ska jag ta tag i dammtorkandet och sen är det dammsugandet som gäller, men det är Thomas jobb i det här husehållet.
Måste dessutom lägga ut lite skit på tradera, men jag hittar inte laddaren till kameran. Sist jag letade som en tok utan fråmgång ringde jag till Johanna och hon talade om för mig att det säkert låg i bokhyllan. så jagfvände mig om och självklart låg den bakom mig i bokhyllan.... Så jag får väl ringa henne igen så kanske hon kan upplysa mig om var den har gömt sig den här gången.... *sucka*
Sanningen om äktenskapet
Gifta två år:
BlodsockerfallAB
Då kände jag att det nog var dags att gå hem. Nåväl...
Så nu sitter jag här, lite generad och trumpen över att inte fått genomföra hela träningspasset, men i morgon är det nya friska tag! Och då ska jag ha druvsocker med mig.
Stipen svarade på mitt beundrarmail. Jag fnittrade och rodnade som en skolflicka och Thomas klappade mig på huvudet och log. Jag insåg att jag betedde mig som en fjortonåring. Sen fnittrade jag lite till. Livslånga idoler FÅR göra en lite fjollig tycker jag.
Tillägg till Dia Psalma
Ville bara klargöra det... ibland är de två så slående lika så jag själv blir förvirrad.
ps. Favorit i repris! http://www.youtube.com/watch?v=nOO7fGoKY_I
Gissningslek: Var är Snöret?
Var kan lilla Snöret vara?
Ni som ser det, kan ni svara?
Är han under det stora täcket?
Eller han har gömt sig i lakansvecket?
Har han kanske packat och rymt?
Av lilla Snöret ser vi inte en skymt.
Har Snöret tröttnat på pappas tjat?
Man är inte fet bara för att man gillar mat!
Har Snöret till sist flyttat hemifrån?
Jag ser nått som rör sig i ögonvrån!
I en kudde finns en extra stor klump,
eller är det en liten Snörstump?
Någonting som trampar och kloar minsann
Kanske är det det vi söker vi fann?
Vad är det som lurar ifrån kudden i velour?
Är det en vit klump med morrhår och klor?
Jag inser så smått att det finns en ganska stor risk...
Att Snöret nog inte är riktigt frisk.
Polispatrull Eldnatt
På väg hem från Skultuna efter en liten påskmiddag igår så hamnade vi bakom en bil som helt plötsligt körde över på fel sida om vägen och körde rakt emot en mötande bil. Thomas lade sig på tutan och trodde för en sekund att föraren hade somnat till bakom ratten. men denna underbara skräckfärd fortsatte där vår framförvarande bilist ömsom sneddade vägen och ut i gruset på höger, och ömsom ökte över mittstrecket och nosade på bilarna i motsatt färdriktining. På norrleden for bilen fram i mitten på vägen, lycklig och fri som en lärka. Jag satt med en ond mage och en polis i örat. Jaja, inte en riktigt liten poliskonstapel inkörd i hörselgången, utan i telefonen såklart. Men farbror hann hela vägen hem till haga innan en polisbil dök upp och då hade vi varit med om ett par till nosningar på andra bilar och småvingel ut i gruset. Dessutom tänkte farbror svänga när det inte fanns någon väg att svänga på.
Huvva.
Men nykter var han, bara väldans gammal. Och så satt jag resten av dagen med dåligt samvete för att vi satt dit en stackar liten farbror som har en ny bil för att han ska kunna åka iväg och göra saker och inte sitta i sin lägenhet på haga helt själv och glo. Men som min mamma sa så kanske vi räddade livet på honom genom att få bort honom från vägen. Kör han sådär när han är nykter så hoppas jag att han aldrig sätter sig vid ratten igen. Men stackars liten farbror... Glad påsk på honom.... Urk.
Tonårshjältar
Jag har inte någon relation till musik för övrigt. Jag kan lyssna på den, jag kan sjunga med i texterna. Men den betyder ingenting på det viset. Den talar inte specifikt till mig, utan den bara finns där. Som folk i en klunga. Med Dia Psalma har varit som en nära vän, även om beståndsdelarna i bandet inte har en aning om att jag existerar. Och självklart var det Dia Psalma och inte något stort, spektakulärt eller pretentiöst inneband eller hypad singer-songwrighter som satte sig tillrätta i mitt hjärta. Det är ju ändå jag. Självklart är det ett litet svenskt punkband (oh förlåt grabbar... hårdrocksband) från Strängnäs som under två namn (självklart är även Strebers mina hjältar) betytt så mycket. Och själklart var det inte en massa svarta invecklade texter på engelska/latin/swahili som plockade upp en söndertrasad LillFridan och vaggade henne till söms, utan det var Emelie, Luft, Skymningstid och Ack högaste himmel med sina enkla, uttrycksfulla texter som kan säga så mycket mer om man vill. Eller bara vara. Det kanske är där det ligger: med Dia Psalma fick jag bara vara. Inte låtsas eller gömma mig bakom en massa hårda skal, inte kämpa, inte jobba så jävla hårt för att alls orka upp på morgonen. Utan bara vara lilla LillFridan, opretantiös, naiv, känslig, sentimental och alldeles för snäll för sitt eget bästa.
Så hur som hellst (fröken dravel, babbel, sentimentalsnacktjabbel) så vill jag bara tacka Ulke, Ztikkan, Stipen och Pontus, och så självklart Johnny Rydh. Jag vet inte riktigt vad/var/hur jag varit utan er men jag gissar att jag inte varit riktigt den jag är med tanke på hur jävla trasig jag var en gång i tiden. Tack tack och jag hoppas vi ses igen.
DiaPsalma-Påsk.
Dagen idag erbjuder mig arbete, lite mat i goda vänners lag och sen ska vi lyssna lite på musiken. Rockweekend on tour erbjuder mig att se DiaPslama på hemmaplan. Sen är det en massa andra som ska låta oxå, men dem kan jag ignorera.
Så nu är steg ett att klä på mig. Urk.
Dubbel "jaha?"
I morse omkring kl 10 ringde det på dörren och utanför stod en sliten Dahuvid och frös. Han stormade in, stal (tillbaka) min (sin) luvtröja, drack mitt kaffe, åt fil och müsli och somnade till Sleepy Hollow.
Jag ska nog väcka honom snart och lura honom till att bjuda på pizza. Mumst.
Sentimental
http://www.youtube.com/watch?v=BhZdExYmAAU
Och regnet färgar gator, alla hus och alla bilar, alla hundarna och mig, mig, mig, mig, mig, mig, mig....
Som jag letar efter nycklar och som jag hittar ingenting....
Som vi dyrkade varandra, inga andra, inte någon....
Har hon kysst sin spegelbild idag?
Fy fan att jag fortfarande saknar dig ibland så att jag tror att hjärtat ska explodera. Och fan vad jag har fått lappa och klistra för att få ihop hjärtat som du fullständigt trasade sönder till.... skräp. Men jag tänker på dig lite mer sällan nu. Jag kan existera utan att du sitter i varje led och i vaje cell och gör dig påmind. Jag kan skriva utan att tänka på vad du tycker om det jag skriver. Jag kan ta beslut utan att fundera på vad du skulle tycka att jag skulle göra. Att du kunde ta dig in så under skinnet på mig. Att du kunde... och att jag lät dig! Jag vill aldrig mer vara din vän. Men jag saknar dig så jag tror att jag ska gå åt ibland. Jag saknar dig. Mindre och mindre för varje dag. Tre år till så kanske jag är normal igen.
Just did it!
Jag hoppas att jag får gå upp med den så fort som möjligt så att jag får mina poäng och kan släppa det. Jag har en sak till som måste bli klart men det får vänta till den där berömda "andra dagen". Nu dricker jag ett glas rödvin och lyssnar på sånger ut Rent. Livet är bra.
Jag vet vad det är som stör mig, varför jag int efår mina skolsaker gjorde. Jag vill inte ta ut min examen för då måste jag ta tag i mitt liv och göra någontingt "riktigt". jag kan ju inte ha en fil.mag. i beteendevetenskap och vara personlig assistent. Jag måste ha nån form av karriär, vilket jag inte är intresserad av. Ja, ni ser rätt. Lillfridan som gär emot allt och alla är rädd för vad folk ska säga. javisst.
Fy fan.
http://www.youtube.com/watch?v=MlNzpl3vz5Y&feature=related
Bög/flata/terrorist.
I min naiva värlsdåskådning så hoppas jag att om Thomas råkat ha haftmutta och pattar så hade jag fallit för honom ändå. Jag hoppas verkligen att jag hade det, för han råkar vara den bästa människa jag träffat. Men om han haft det, om Thomas var en Pernilla, hade folk då sett mitt äktenskap och min kärlek som äckligt? Som något avskyvärt? Hade de sett mig som en terrorist som skall utrotas? Hade jag inte fått hålla min parter i handen? hade jag inte fått gifta mig med mitt livs kärlek? Hade vi inte fått adoptera barn om vi fick lust till det? Nej, för stackars adoptivbarn kan ju bli mobbade i skolan. Sy SYND om dem... Det är nog bättre att de får stanna kvar i sin smutsiga hydda utan mat och vatten, med bomber som yr runt fötterna och sjukdomar i varje hörn. Lika bra att de fortsätter svälta eller få sälja sina kroppar för att klara dagen, för tänk om de skulle bli adopterade av bögar och bli mobbade i en svenska skola. DET hade varit en tragedi.
Var fan är människors sunda förnuft?
Annika Östbergs himmelrike
Jag har inte jobbat på Hinseberg men jag har pratat med några som jobbat där och med några som suttit där. Och jag måste säga grattis till Annika Östberg. Nu kan du leva livet. Den svenska kriminalvården för kvinnor är inget straff. Det är ett dagis eller ett spa. Välkommen hem, ta en damtidning, brygg en kopp kaffe och sätt dig framför TV:n. Påstå att du pluggar så kan du sitta på ditt rum hela dagarna och softa. Kvinnoanstalet i Sverige är nog ganska annorlunda än de i USA. Det kan jag iaf skriva under på om man talar om den jag arbetade på. Bli lite tjenis med personalen, och gör vad du själv vill sen. Grattis, grattis.
Yin och yang
Det är nästan så att man dör... Underbart.
Pensionärsparty
När vi kom hem visade det sig att de fått vara ensamma i ca en kvart, och på den tiden hade de två pensionärerna lyckats
1. dra ut soporna från badrummet på hela golvet så det låg papper, bomulstussar, trosskydd och annat smask överall.
2. kissa på J:s gåbord och på kylskåpet.
3. Äta upp J:s mat som stod framme på bordet.
Så det var bara att ta fram moppen och börja städa det. Och självklart stod de bredvid och viftade på svansarna och var ypperligt stolta över vad de åstadkommit. Jahaja...
Hatchet face
Men så snubblade jag över denna bild
det var som fan....
mardrömmar i natt.
Gymångest
Har kommit fram till att jag antagligen måste spendera mer tid på att träna kondition och/eller förbränning och mindre tid med att träna muskler. Min våg säger att jag är tung. Hur fan det nu har gått till med tanke på att jag kan ha kläder som jag inte kunnat ha på år och dar. Man tycker ju att om jag gått upp sju kilo i muskler (haha...) så borde även de ta plats och se till att jag inte kom i mina kläder, vilket jag alltså gör.... Men men...
Nu ska jag hämta Zippen och sen åka till jobbet.
Bajs.
How to make a great ass greater
En hemmahelg!?
Jag somnade kl 22 och stackars Johanna fick supa ensam i soffan. Hon klagade inte. Min bag-in-box är försvunnen. Ett mysterium. Hur som hellst så sov hon dessutom över och tänker nu flytta in på heltid. Just nu rensar hon kylen och planerar att möblera om i vardagsrummet. Snöret är fetare men älskar sin moster Johanna.
Uppdrag: baka bröd till morfar.
Steg ett: handla.
Steg två: sätta Johanna på bussen. (Var är Thomas tramadol?)
Släpp pattarna fria, det är vår! (eller ögongodis för karltokiga)
Simon Baker
Johnny Depp
Hugh Laurie
Heath Ledger
Chad Michael Murray
Joaquin PhoenixOj. Jag glömde en...
T. Eldnatt (jag får ju iaf ha honom ifred)
Enjoy, alla vårbrunstiga flickor och pojkar!
Hon tog min plats!
Men nu har jag kommit på det: hon uppträder självsäkert och rakryggat, hon är intelligent och lärd men har lätt för att köra över folk fast hon inte menar det. Hon är bufflig och bossig, samtidigt som hon är mjuk som smör och blir helt ifrån sig om hon tror att hon gjort någon sur eller ledsen. Hon kör på som ett godståg och blir fullständigt överraskad om hon råkar köra över någon.... Och det är MITT jobb! Hon har satt sig på min stol och när jag kommer in i rummet har jag ingen aning om vart jag ska sitta, vem jag ska vara! Jag springer omkring och försöker komma på en plan B och efter ett tag hittar jag ett själv som fungerar. Men så fort jag inte är med henne så återgår jag till att vara godståg utan att tänka på det, så nästa gång jag går in rummet och finner henne på min plats blir jag lika ställd igen.
Vad göra, vad göra?
hormonchock?!
Men jag kommer inte ifrån att kvinnor och deras/våra kroppar ses som så avviakande och underliga att vi måste förändra dem med tillskott för att bli "normala". Normala = som män? "Människan" beskrivs ofta på ett sätt, och kvinnan på ett annat sätt.
För att visa hur jag menar kan ni läsa formuleringarna från http://www.medtronic.de/SE/patient/im/symtom.html
"Typiska symtom vid hjärtinfarkt är:
- stark smärta bakom bröstbenet
- strålande smärta mot ena/båda armarna eller halsen.
i kombination med:
- illamående
- kallsvettningar
- svimningsanfall
- andningssvårigheter
- ångest
- yrsel
En person som drabbas av dessa symtom bör omedelbart få sjukhusvård.
Kvinnor upplever ofta mer diffusa symtom vid hjärtinfarkt. Många gånger saknas de klassiska bröstsmärtorna helt och symtomen kan istället endast bestå av till exempel yrsel, andfåddhet eller trötthet."
Så först kommer de "normala" symptomen som PERSONER drabbas av... SEN pratar vi om de avvikande symptomen, sånna som de där kvinnorna drabbas av. Me de är ju inte människor riktigt, så de får bli undantaget från normen. Jaha? Är vi kvinnor inte människor vi också? Är det bara män som är människor och vi är avviaknde människor? En annan form av människa, någonstans mellan mannen i barnen i status?
Vi stoppar i oss hormoner för att inte bli gravida, vi stoppar i oss hormoner för att bli gravida. Vi stoppar i oss hormoner för att bli glada, vi stoppar i oss hormoner för att bli lugna.... Är vi bara hormonpåsar som vandrar omkring på jorden?
Dessutom sägs det ibland att klimakteriet är motsatsen till puberteten. Och under puberteten är det knappast vanligt att man får någon medicinsk hjälp alls för att lindra symptom. En del får kanske antidepp-piller, men inte en jävel få en hel utredning för att se hur man på bästa sätt kan lindra symptom som ångest, agressivitet, depression... För det ses som en naturlig del av livet som alla måste gå igenom. Men eftersom vuxna män inte går igenom samma sak som vuxna kvinnor så ses det som någonting onaturligt och avvikande från normen. Och det vi inte förstår kan vi inte tycka om och detta klimakterium har förmörkat vår miljö!
Fan, det är tufft att se på Oprah när man måste analysera allt i ett makroperspektiv.